Skolminister Björklund har en plan?

Bästa läsare!

Så har nya förslag om betygssystem och i vilken ålder våra barn skall börja betygsättas ånyo framkastats av ansvarig ministär. Från att tidigare inställning hos den röd-gröna alliansen varit att tala föga om betyg talas nu desto mer om behovet av betyg i skolan. Inget annat kan sägas än att den nya och mer blåbetonade alliansens skolminster Björklund rivstartar. Från att inledningsvis ha skrikit sig hes på nya regler och mandat för att återskapa lugn och arbetsordning i landets skolor, är nu bedömnings- och betygsfrågan satt överst på dagordningen. Den gjorda insatsen vilade naturligtvis på ett visst behov som var tydligt definierat, men  proportionerna fick allt en kraftig slagsida när diskussionen om den goda  skolan fördes tillbaka till 1950-talsnivå.

Tveklöst finns det viktiga poäng i den argumentation som Björklund driver; bättre insyn i skolans värld och fördjupad kommunikation mellan skola, målsman och elev är att ta fasta på, men var kommer betygen in? Vilka redskap behövs för att i rätt tid sätta in det stöd som många barn behöver så att inte ytterligare utanförskap blir ett faktum? Visst skall det löna sig att flitigt studera och prestera i skolan, självklart skolministern. Är det inte i själva verket nya verktyg och uppdaterade pedagogiska metoder som behövs för att ytterligare stärka pedagogers professionella förmåga att möta varje barn utifrån dess egna och unika förutsättningar? Hur skulle ett utökat användande av den för varje elev unika IUP – Individuella Utvecklings Plan – som skall följa varje elev under förskola samt grundskola kunna använas för att stärka elevens sociala och intellektuella utveckling? Var kommer egentligen betygen in i sammanhanget? Frågorna är många och måste få sina svar, inte minst med tanke på att skapa en mer stabil arbetsmiljö för tusentals lärare, skolledare, föräldrar och elever som snart kan liknas vid blomblod som far i den orkanvind av snabba förändringar som skall drabba den svenska skolan.

Men, varför talas det så lite herr skolminister om alla de barn och ungdomar som trots hård kamp inte lyckas prestera fullgott och nå de nationella mål som ligger till grund för att bli godkänd i den svenska skolan. Hur länge har en välfärds- och kunskapsnation som Sverige råd med att ha så många tusen ungdomar som inte lyckas ta sig igenom grundskola samt slutföra gymnasieskolan? Är det inte dags att på allvar börja ställa frågan om hur strukturer och fyrkanter måste uppdateras om målet är att skapa en skola för alla? Nog tror jag personligen att lärandemiljöer för våra barn och ungdomar på ett helt annat sätt måste utrustas för att släppa loss den enorma kreativitet och all den energi och uppfinningsrikedom som våra växande besitter. Här vilar behovet av kompetens-utveckling och stärkt omvärldsanalys av de pedagogiskt professionella hos skolans huvudmän.

En stilla och högst personlig förhoppning riktar jag därför till herr skolminister avslutningsvis i detta ode märkt av oro och funderingar inför en av skolans absoluta hörnstenar, att med högt rättspatos tillgodose så att varje barn och ungdom får ta del av en rättvis och i högsta grad professionellt grundad bedömings- och betygssättning. Sök därför politiska uppgörelser över partigränser och sätt arbetsro och framtida utvecklingsmöjligheter för den svenska skolan i centrum av det arbete som nu tar sin början, från förslag till beslut i sann demokratisk ordning.

”No man is an island”

Mvh

Per-Ola

perola.jacobson@kreativaskolor.se

Värdet av att ha en mentor

Bästa läsare!

I strålande marssol, men insvept i isande kall vind från Kalmarsund, färdades jag idag den vackra medeltida väg som bär till min högt hållne mentor och vän, den gamle professorn som bor där mitt i eklunden. I tacksamhet är det en lärjunges färd till mästaren det handlar om.

Med intellektuell briljans och enorm kompetens att samtala om människan och den märkliga jordavandring som ytterst är vår egen, guidar min mentor mig genom samtal efter samtal och är noga med att blanda vetgiriga frågor med goda råd ur en medmänniskas rika arsenal av självupplevda erfarenheter. Det är en känsla av att tiden står stilla när vi kastar oss in i dagsaktuella frågeställningar och dilemman. Det är så här jag vill definiera det goda dubbelriktade mentorskapet per se.

I en tid när alla plötsligt talar i termer av mentorskap och coachning, och när den ena boken efter den andra inom ämnesområdet kommer ut på marknaden, känns det motiverat att gå till botten och besvara den didaktiska frågan; varför, vad och hur? Vad är det som är signifikativt i vår tid som gör att det är ett så påtagligt sug efter samtal, vägledning och erfarenhetsutbyte?

Jag har inga problem med att konsulter och coacher tjänar kraftiga pengar på att ge ut tämligen slättstrukna böcker och/eller bjuder in till svindyra och oftast väldigt ytliga seminarier, men frågan borde enligt min mening ställas med tydlighet: hur skapar vi goda förutsättningar för erfarenhetsutbyte mellan t.ex. ledare i skolan och näringslivet? Hur kommunicerar vi kraften i de samtal som ryms inom mentorskap och hur omsätter vi allt det goda som sägs i praktisk handling i relation till oss själva och våra medarbetare? Hur gör vi samtalen till lärotillfällen utifrån ett individuellt utvecklingsperspektiv?

Jag, lovar att inom det snaraste återkomma i ämnet, ty här finns oerhört mycket att samtala, diskutera och fundera kring.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

perola.jacobson@kreativaskolor.se

Hotet mot vår integritet 2.0

Dagens citat
”Att ni som är våra folkvalda representanter i riksdagen ens kan överväga detta drastiska ingrepp mot mänskliga fri- och rättigheter finner vi oerhört skrämmande. Ni har inget mandat att läsa våra brev och avlyssna våra samtal.”
Sveriges Författarförbund, i ett öppet brev till regering och riksdag om FRA-övervakningen

Källa: Big Brother Bulletin nr 4/2007 http://www.atomerochbitar.se

Dags för Våga vara egen mässa

Bästa läsare!

Det finns många organisationer och stiftelser som gör ett oerhört bra jobb för att hjälpa oss som arbetar i skolan – vuxna och elever - att skapa en ännu bättre skola. En av dessa är tveklöst Ung Företagsamhet 

Lokalt, regionalt och nationellt koras de bästa UF-företagen och kreativa gymnasieungdomar får visa upp sina många fantastiska produkter och tävla om att representera sin region i den stora SM-finalen som hålls i Älvsjö i slutet av vårterminen.

I år har jag, i egenskap av ordförande i Kalmar Företagsgrupp, fått förfrågan om att vara med i juryn och utse vinnaren i någon av de kategorier som ingår i den regionala UF-mässan Våga vara egen. Mässan går av stapeln den 30 mars i Kalmar.

Spännande och ett ärofullt uppdrag som jag är stolt över att bli tillfrågad om.Det finns få saker som är så givande och utvecklande som att få vara med och möta unga människors innboende skaparlust och enorma uppfinningsrikedom.

Att driva UF-företag på gymnasiet ger även våra ungdomar en rejäl inblick i den värld som ytterst är företagarens. Rollerna och ansvarsområdena är autentiska. Spännande tycker jag i en diskussion som handlar om att göra undervisningen och lärandet i skolan mer verklighetsorienterat.

Nåväl, självklart kommer jag att rapportera om denna dag och alla de upplevelser som jag garanterat kommer att få vara med om. Om du har vägarna förbi en regional UF-mässa under våren, ta dig tid och skaffa dig verkliga bilder av den kraft som finns hos våra ungdomar.

Men, vi hörs naturligtvis av innan dess i bloggosfären.

Mvh

Per-Ola

Det kom en inbjudan att tala om företagsamhet

Bästa läsare!

Under gårdagens sena eftermiddag kom det ett telefonsamtal från en lätt desperat utbildningsansvarig på en yrkesskola i regionen. Desperationen bottnade i ett sent avhopp från en föreläsare som skulle komma in och prata om företagsamhet med eleverna denna dag. Efter en tids surfande dök det upp en träff på Kalmar Företagsgrupp och därefter var steget att kontakta undertecknad – dvs. ordförande – inte långt borta. Om det är något som en företagsgrupp skall göra så är det enligt min definition att hjälpa till och skapa förutsättningar för att fler unga människor vågar ta steget och starta eget. Mitt svar på denna förfrågan var naturligtvis JA.

Personligen ser jag det som en förmån att få möta unga människor och tala om att våga ta steget och satsa på den inneboende kreativitet och företagsamhet som finns hos oss alla. Lika viktigt som att odla sin fantasi är det att våga förverkliga drömmar. Det sista ingår inte riktigt i den svenska mentaliteten. Vi är under livsvandringen omgivna av många s.k. förståsigpåare som har goda råd att ge – det går inte.

Om att bryta mönster och våga satsa på eget företagande kommer jag prata om i eftermiddag med eleverna. Men, i samtalet ingår även att belysa det hårda arbete och all kraft som behövs för att lyckas nå framgång. Ingenting i livet är gratis, men det är det heller inte i den skola som tar eleverna på allvar och satsar på att nå fullgod måluppfyllse. 

Mvh

Per-Ola

Skolans möte med ny teknik – ett lokalt exempel

Bästa läsare!

Så har mars äntligen gjort entré och inuti oss frusna nordbor börjar den intensiva jakten på vårtecken. Ljusets ankomst är i alla fall en bra början.

I förra veckan hade lokalpressen ett par artiklar med fokus på hur skolor i kalmar-regionen arbetar för att förbjuda elevernas användande av mp3-spelare i skolan. I den nya förbudslinje som delvis skall lyfta svensk skola mot nya höjder gäller det ju att med tydlighet gå ut och visa var skåpet skall stå. Svart eller vitt och inga gråzoner!

Ny teknik och den digitala revolutionen som öppnar upp världen och för människor närmre varandra får oftast i skolans sammanhang en märklig förståelse. Hot om förändringar och krav på kompetensutveckling går före diskussion om att hjälpa användarna att bli tryggare och mer uppdaterade medborgare i det informations-samhälle som ytterst är vårt. Vuxenvärldens ytterligare distansering från ungdomskultur och unga människors användande av kommunikation och information är på sikt katastrofal. Resultatet tror jag blir att ytterligare legitimitet förloras för dem som hävdar skolans kunskapsmonopol. Dessutom vill det nog till att vara både flexibel och öppen för komplementärt stöd om visionen om en skola för alla skall kunna förverkligas.

Om elever hellre lyssnar på musik under lektionstid än att lyssna på sina lärare handlar förlusten om något annat än att peka på mp3-spelare. Förlusten handlar om förlorat förtroende eller snarare lärandemiljöer som inte längre stimulerar elevernas kunskapstillväxt. Om mobiltelefoner används till att ta foto av kamraterna i duschen istället för att betraktas som ett verktyg att använda i lärandesyfte under skoltid handlar det om att skolans värdegrundsarbete ligger för fäfot och en vuxenvärld som ropar vargen kommer, men som inte är beredda att ta itu med de grundläggande utmaningar som ytterst är avgörande för att skapa en god, lärande och trygg skola.

Vore det inte bättre om lärare och elever istället blev överens om umgängesformer och delad respekt i mötet med varandra i den arbetsmiljö som är gemensam?  Då kanske ny teknik istället hälsas med tillförsikt än enkom betraktas något som katten släppat in.

Ett exempel är den forskning som Rektorsakademien har bedrivit i några skolor i Stockholm. Här förenas tillgången på ny teknik och lärares vilja att möta eleverna varandra och resultaten är minst sagt intressanta att ta del av.

Lyft blicken och våga bejaka de möjligheter som ligger inom den nära zonen för förverkligande.

Mvh

Per-Ola

Rektorer blundar för mobbning

” Oavsett om det gäller vuxnas eller elevers kränkningar är skolorna generellt dåliga på att ta tag i situationen. Det är den slutsats jag kan dra, och det anser också föräldrar och lärare i anmälningarna. Frågorna måste prioriteras på ett annat sätt…”
Barn-och elevombudet Lars Arrhemius i SvD 070217

”Trots att lärare och rektorer kände till att elever kränkts, valde mer än hälften att inte reagera. Det visar en genomgång av anmälningar till Barn-och elevombudet. Vare tredje anmälan gällde en lärare som kränkt.”
SvD 070217

Bästa läsare!
I april 2006 hade jag förmånen att vara med när Skolverket bjöd in till konferens gällande nya lagen om att alla skolor framledes ska ha en s.k. likabehandlingsplan där det med tydlighet framgår hur skolan agerar när kränkningar inträffar. Med på konferensen var Hans Ytterberg, ombudsman med fokus på diskriminering av sexuell karaktär, samt den då nyinrättade Barn-och elev ombudsmannen Lars Arrhenius. Det var en mycket bra konferens och när jag satte mig på tåget i Malmö var mitt mål att innan Kalmar nalkades skulle skolans Likabehandlingsplan vara klar som arbetsförslag. Målet uppnåddes.

Ett år efter denna skärpning av lagtexten är det desto tråkigare att matas med artiklar om att problemen med mobbning och diskriminering på Sveriges största arbetsplats, inte tenderar att minska. Det får mig att tänka på vad som skall prioriteras i lärar- och skolledarutbildning. Eller handlar det om bristande civilkurage alternativt låg dos av medhavd humanism i yrkesrollen? Det får banne mig inte vara så att en endaste elev blir bemött av en vuxen som väljer att titta bort när kränkningar utspelas systematiskt i skolvardagen. Hur i all sin dar skall vårt demokratiska samhälle garanteras försörjning av medborgare som är beredda att stå upp för demokrati och allas lika människovärde?
Jag blir uppriktigt sagt förbannad och ledsen över de fundamentala brister som avslöjas. Med största sannolikhet kommer Lars Arrhenius att få mycket jobb, ty hans främsta arbetsuppgift skall ju vara att bistå alla de offer som den svenska skolan verkar sakna genuint intresse för att hjälpa.
Mvh
Per-Ola

Bloggen en given del av det demokratiska samtalet

Bästa läsare!
Debatten rasar för tillfället kring vår utrikesminister Carl Bildt och dennes förkärlek för att hellre skriva till folket via sin blogg, än att fastna i journalistkårens väv av kritiska frågor. Tyckare av elitistisk härkomst och inte sällan med journalistiskt förflutet, talar om en fara för det demokratiska samtalet – läs Bertil Torekulls inlägg i gårdagens DN – personligen häpnar jag. Meden andra funderar över vart gränsen går för en ministers skyldighet att med tydlighet ställa upp när det massmediala drevet går.

Bloggen är ett instrument som på allvar förmår att demokratisera debbaten och ge utrymme även till dem som inte har vidöppen dörr till massmedias spalter eller råka vara polare med specifik journalist alternativt chefredaktör. Är det utifrån detta scenario möjligtvis en desperat attack från det tryckta ordets traditionalistiska garde som med högmod vill behålla monopolet över vad som tyckas skall?
Men, bästa läsare, vi vet ju alla att högmod går före fall. Det är lika befängt som att skolan anno 2007 alltjämt skulle hävda sitt kunskapsmonopol. Det gör ont när gamla strukturer faller och förärndringens vindar blåser med full kraft.

Vi är idag många, ja faktiskt en veritabel folkrörelse, som väljer att kommunicera, debattera och delta i det demokratiska samtalet via våra bloggar. Vi är inte bara vänner av ny teknik utan vill i många avseenden vara med och vitalisera samtalet, som i vår tid alltmer tenderar att digitaliseras.

Carl Bildt bör nog betraktas som en föregångare, detta skriver jag utan att på något viss ge utrryck för personlig politisk uppfattning, som en av dem som kapade distansen till medborgarna och med hjälp av ny teknik arbetade för att demokratisera debatten genom att skriva engagerat och aktivt om stora och små frågor på sin blogg.

För egen del tror jag, och hoppas jag innerligt, att detta är början på en ny era där ordet och debbaten åter igen blir de mångas ägodel och inte alltjämt elitens tyckare. Vilka skall inte gå i täten för denna förändring om inte våra folkvalda.

Mvh
Per-Ola