Bästa läsare!
I strålande marssol, men insvept i isande kall vind från Kalmarsund, färdades jag idag den vackra medeltida väg som bär till min högt hållne mentor och vän, den gamle professorn som bor där mitt i eklunden. I tacksamhet är det en lärjunges färd till mästaren det handlar om.
Med intellektuell briljans och enorm kompetens att samtala om människan och den märkliga jordavandring som ytterst är vår egen, guidar min mentor mig genom samtal efter samtal och är noga med att blanda vetgiriga frågor med goda råd ur en medmänniskas rika arsenal av självupplevda erfarenheter. Det är en känsla av att tiden står stilla när vi kastar oss in i dagsaktuella frågeställningar och dilemman. Det är så här jag vill definiera det goda dubbelriktade mentorskapet per se.
I en tid när alla plötsligt talar i termer av mentorskap och coachning, och när den ena boken efter den andra inom ämnesområdet kommer ut på marknaden, känns det motiverat att gå till botten och besvara den didaktiska frågan; varför, vad och hur? Vad är det som är signifikativt i vår tid som gör att det är ett så påtagligt sug efter samtal, vägledning och erfarenhetsutbyte?
Jag har inga problem med att konsulter och coacher tjänar kraftiga pengar på att ge ut tämligen slättstrukna böcker och/eller bjuder in till svindyra och oftast väldigt ytliga seminarier, men frågan borde enligt min mening ställas med tydlighet: hur skapar vi goda förutsättningar för erfarenhetsutbyte mellan t.ex. ledare i skolan och näringslivet? Hur kommunicerar vi kraften i de samtal som ryms inom mentorskap och hur omsätter vi allt det goda som sägs i praktisk handling i relation till oss själva och våra medarbetare? Hur gör vi samtalen till lärotillfällen utifrån ett individuellt utvecklingsperspektiv?
Jag, lovar att inom det snaraste återkomma i ämnet, ty här finns oerhört mycket att samtala, diskutera och fundera kring.
Med bästa hälsningar
Per-Ola
