Bästa läsare!
Så har nya förslag om betygssystem och i vilken ålder våra barn skall börja betygsättas ånyo framkastats av ansvarig ministär. Från att tidigare inställning hos den röd-gröna alliansen varit att tala föga om betyg talas nu desto mer om behovet av betyg i skolan. Inget annat kan sägas än att den nya och mer blåbetonade alliansens skolminster Björklund rivstartar. Från att inledningsvis ha skrikit sig hes på nya regler och mandat för att återskapa lugn och arbetsordning i landets skolor, är nu bedömnings- och betygsfrågan satt överst på dagordningen. Den gjorda insatsen vilade naturligtvis på ett visst behov som var tydligt definierat, men proportionerna fick allt en kraftig slagsida när diskussionen om den goda skolan fördes tillbaka till 1950-talsnivå.
Tveklöst finns det viktiga poäng i den argumentation som Björklund driver; bättre insyn i skolans värld och fördjupad kommunikation mellan skola, målsman och elev är att ta fasta på, men var kommer betygen in? Vilka redskap behövs för att i rätt tid sätta in det stöd som många barn behöver så att inte ytterligare utanförskap blir ett faktum? Visst skall det löna sig att flitigt studera och prestera i skolan, självklart skolministern. Är det inte i själva verket nya verktyg och uppdaterade pedagogiska metoder som behövs för att ytterligare stärka pedagogers professionella förmåga att möta varje barn utifrån dess egna och unika förutsättningar? Hur skulle ett utökat användande av den för varje elev unika IUP – Individuella Utvecklings Plan – som skall följa varje elev under förskola samt grundskola kunna använas för att stärka elevens sociala och intellektuella utveckling? Var kommer egentligen betygen in i sammanhanget? Frågorna är många och måste få sina svar, inte minst med tanke på att skapa en mer stabil arbetsmiljö för tusentals lärare, skolledare, föräldrar och elever som snart kan liknas vid blomblod som far i den orkanvind av snabba förändringar som skall drabba den svenska skolan.
Men, varför talas det så lite herr skolminister om alla de barn och ungdomar som trots hård kamp inte lyckas prestera fullgott och nå de nationella mål som ligger till grund för att bli godkänd i den svenska skolan. Hur länge har en välfärds- och kunskapsnation som Sverige råd med att ha så många tusen ungdomar som inte lyckas ta sig igenom grundskola samt slutföra gymnasieskolan? Är det inte dags att på allvar börja ställa frågan om hur strukturer och fyrkanter måste uppdateras om målet är att skapa en skola för alla? Nog tror jag personligen att lärandemiljöer för våra barn och ungdomar på ett helt annat sätt måste utrustas för att släppa loss den enorma kreativitet och all den energi och uppfinningsrikedom som våra växande besitter. Här vilar behovet av kompetens-utveckling och stärkt omvärldsanalys av de pedagogiskt professionella hos skolans huvudmän.
En stilla och högst personlig förhoppning riktar jag därför till herr skolminister avslutningsvis i detta ode märkt av oro och funderingar inför en av skolans absoluta hörnstenar, att med högt rättspatos tillgodose så att varje barn och ungdom får ta del av en rättvis och i högsta grad professionellt grundad bedömings- och betygssättning. Sök därför politiska uppgörelser över partigränser och sätt arbetsro och framtida utvecklingsmöjligheter för den svenska skolan i centrum av det arbete som nu tar sin början, från förslag till beslut i sann demokratisk ordning.
“No man is an island”
Mvh
Per-Ola
