Betyg som handelsvara – ett rättsosäkert läge

Bästa läsare!

Rättigheten att sätta betyg på elever ingår i den myndighetsutövning som åvilar lärare. De sista dagarna i maj innebär i skolans värld en sanslös stress med fokus på att lämna in korrekta betygslistor till expeditionen. Lärare och skolassistenter sliter för glatta livet med syfte att skapa ordning och reda för våra elever. Många elever vandrar mellan hopp och förtvivlan och gör en sista ansträngning för att putsa på betygsgränser samt lämna in s.k. restuppgifter.

Det sägs i skolans styrdokument att bedömning och betygssättning skall utgå från kriterier som skall vara möjliga att använda likvärdigt på nationell nivå. Att det råder många oklarheter när det gäller bedömning och betygsättning bland Sveriges lärare framstår med all tydlighet. Inom lärarutbildningen är det inte alltid som denna viktiga kunskap får särskilt stort utrymme. Självklart skapas en osäkerhet, vilket i värsta fall kan försätta elever i ett rättsosäkert läge när det är dags för bedömning av gjorda insatser.

 Det är utmärkt att landets skolminister nu även lyfter en annan inflammerad dimension av bedömnings- och betygsfrågan, nämligen de fristående skolor som per definition använder sig av höga betyg som försäljningsargument i jakten på nya elever. Det får inte finnas utrymme för skolor som använder sig av höga  betyg för att putsa till statistik eller vinna elever som väljer skolan A, eftersom det är lätt att få höga betyg just där. Det finns en given förlorare på denna ohälsosamma utveckling, eleven själv. I nästa steg när studier vid högskola skall inledas uppenbarar sig ofta kunskapsluckor och då framkommer det med tydlighet vad lättfångade betyg betyder i verkliga livet.  

Tydlighet a lá Björklund om verksamhetens inriktning och konsekvensbeskrivning känner vi vid det här laget till. Faktum kvarstår, tydlighet är ett vägvinnande koncept och skapar i bästa fall strategier för framtida bruk. Det är viktigt att vi värnar om en skola som arbetar på nationell nivå men som de facto har sitt lokala existensberättigande. Ledare och lärare skall arbeta med uppdraget i centrum och inget annat. Syftet är att nå målet om en nationellt likvärdig skola öppen för alla elever.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Europas friaste skola och statens ansvar

Bästa läsare!

Sverige är det land i Europa som har den mest liberala lagstiftningen när det gäller rätten att få starta fristående skolverkamsamhet. I Sverige pågår debatten om ansvaret för skolan för fullt. Enskilda kommuner tycker att det vore skönt att slippa totalansvaret för en av samhällets absoluta kärnverksamehter, skolan, och anser att skolan mycket väl kan läggas ut på entreprenad. Medan andra kommuner är ihärdiga i sin kamp att försvara den kommunala skolverksamheten och gör allt för att bekämpa nya friskolor inom sina domäner. Läget är minst sagt splittrat och ropet på statlig tillsyn ökar alltmer. Är kommunen verkligen rätt huvudman för skolan frågar sig fler och fler medborgare. Kan nationell likvärdighet när det gäller våra barn-och ungdomars skola verkligen garanteras? Ett företagsamt exempel inom detta frågeområde, är några gymnasieelever i Gävle som inom ramen för ett projektarbete ville veta mer om hur lärare betygsätter ett arbete inom gymnasieskolan. Tre undersökningsexempel gav lika många olika betyg – från IG till MVG. Behovet av kompetensutveckling när det gäller bedömning-och betygsättning verkar vara gigantiskt.

Därför är läsningen av Metta Fjelkners artikel på Brännpunkt i dagens SvD en välkommen läsning. Jag instämmer med LR:s ordförande att det är dags att en kraftfull nulägesanalys görs där frågan om den abdikerade statens ansvar för skola och utbildning sätts i centrum av arbetet. Samtidigt som pedagogisk verksamhet mår bra av komplement och människor som drivs av viljan att skapa en riktigt bra skola, måste någon leverera den överliggande analysen och se till helheten. Den splittring som för närvarande präglar svensk skola är djupt olycklig.

Med bästa hälsningar

Per-Ola