Bästa läsare!
Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, PJ Anders Linder, tar i veckan berömvärt upp de nya nedslående siffror som Skolverket publicerar om antalet elever i grundskolans år 9 som saknar allmän gymnasiebehörighet. Trots all fokusering på att stoppa denna färd mot utanförskap, kan inte utvecklingen bromsas.
Frågan är om det är fel på eleverna eller på de verktyg som systemet tillhandahåller? Personligen är jag inte sen att vända mig mot bristerna i tolkningen och det praktiska användande av betygs och värderingsinstrument som möjliggörs i läroplanen. Att ta steget och verka i läroplanens riktning när det gäller att bedöma elevers kunskapsutveckling kräver insikt och god kompetens. Hur står det till med kompetensutveckling för lärare inom området betyg och värdering av kunskap?
Inom lärarutbildningen upptar inte några av de mest grundläggande momenten i en lärares arbete, att värdera och betygssätta elevers arbetsinsats i skolan, särskilt mycket utrymme. Är det försvarbart att låta nyutbildade och per defintion mer erfarna lärare som saknar insikt i bedömning och betygssättning sätta sig till doms över barn och ungdomars kunskapssutveckling? Hur många färdigheter och begåvningar passerar inte genom det traditionella och av alltför många använda kunskapsfiltret i svensk skola varje dag?
Naturligtvis finns det oerhört många duktiga lärare som arbetar med att tolka och omsätta läroplanens intentioner och maximalt vrider och vänder för att hitta nya metoder att värdera våra elevers kunskapsutveckling. Men det pedagogiska samtalet måste åter införas i stressade lärares arbetsvecka. Att få tid att utbyta erfarenheter och tankar, samt när det behövs få nödvändig kompetenspåfyllning, borde höra till en pedagogs givna vardag. Utan utveckling ingen insikt, och ett förödande stillestånd kommer att inträffa. Vem som är förloraren av denna tragiska utveckling är tydlig, eller hur?
Med bästa hälsningar
Per-Ola
