Alliansens skolpolitik slår in öppna dörrar

Bästa läsare!

Nu börjar det bli aningen tröttsamt att höra alla dessa körer skrika sig hesa på mer ordning och reda, fler betyg och tillbaka till ruta ett för skolans alla odrägliga gossar. Jag vill påstå att en skola som inte tar sin utgångspunkt i att förstå unga människors sätt att leva och vara aldrig kommer att ha en chans till överlevnad. Möjligtvis i trygga segregrerade miljöer gjorda för elitens avkomma.

 Det här är inget försvarstal för låt-gå mentalitet eller rädsla för mer kunskap. Kunskap är livets frukt, det vet vi alla, men kunskapssynen har tack och lov förändrats från Hedenhös fram till idag. Tro inte att det går att kliva in i klassrummet och kräva respekt för att någon nu råkar vara vuxen och lärare. Respekt kommer inifrån och har sin grund i humansismens portalparagraf: du skall älska din medmänniska som dig själv. Utgå från att största nytta för din medmänniska är en framkomlig väg.

Jag tror inte att vi skapar en bättre skola med nyttjandet av populistiska utspel. För den som vill skolan väl måste börja med att utgå från våra ungdomar. Skolan är inte bara de vuxnas arbetsplats, så får faktiskt LR:s ombud säga vad dom vill. Elever har rätt att möta lärare som brinner för sitt arbete och har som högre målsättning att skapa den bästa av skolvärldar för alla elever oavsett förkunskaper och individuella färdigheter. Skolan är till för alla och är en av livets viktigaste socialisationsskapande miljöer. Många exempel finns som talar sitt tydliga språk om sanningen i detta påstående.

Nej, alliansen måste fånga tillfället och skapa förutsättningar för en skola som blickar framåt mot 2010-talets intressanta frågor. Sluta fjeska för bakåtsträvare och för in lite rock n´roll på agendan. Våga utmana och skapa världens bästa skola! Jag är helt övertygad om att vi kan lyckas. Hela min rektorsgärning präglas av denna högre målsättning.

Med bästa hälsningar

Per-Ola  

Skoltrötta elever snickrar sig till framgång

Bästa läsare!

I morse när jag ånyo äntrade arbetsresan till Glasrikets givna centrum, Kosta denna företagsamhetens och entreprenörskapets nya fästning, fångade en notis i morgonekot mitt intresse. Från Göteborg rapporterades om några skoltrötta ungdomar som via praktik på ett bygge fått förnyat självförtroende och en chans att göra något annat än att misslyckas i skolan. Ungdomarna berättade med stolthet att målet var att sköta sig och vara närvarande, eftersom en lärlingsplats hägrade för de flitiga. Ansvarig arbetsledare rapporterade om glädjen att jobba tillsammans med ungdomarna.

Skoltrötta ungdomar måste få chansen att visa på andra kvaliteteter än de fåtaliga som mäts inom skolans fyrkantiga väggar. Nog är det frågan om ett gigantiskt resursslöseri som äger rum varje dag i våra svenska skolor, när tillskyndare av systemet med envishet vägrar att öppna ögonen och släppa in luft i inmutat territorium. Samverkan med arbetslivet och lyckan att finna besjälade mentorer kan få skoltrötta ungdomar att på mycket kort tid svänga om. Det handlar om allas våran inneboende vilja att få vara duktiga och bevisa för omvärlden att vi duger till. Om inte skolan kan hjälpa till på vägen, torde det vara dags att erkänna misslyckandet. Skolan är ju faktiskt duktig med väldigt många elever, som ivrigt famlar mot uppstakade mål, men det finns alltid dom som är i behov av annat stöd. Komma ut och jobba för att om några år kanske komma tillbaka och upptäcka lusten av att läsa upp sina betyg.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Alfons Åberg utmanar morgondagens ledare

Bästa läsare!

Dags för en reflektion över samtiden. Det går snabbt och det är mycket nu. Från tidig morgontimme till sen aftonstund rusar vi, ständigt på jakt sökande efter att lösa bara en arbetsuppgift till och så bara en och… Det vanligaste svaret idag när människor träffas för att i all hast utbyta några artighetsfraser i steget handlar om att beklaga sig över att tiden inte räcker till. Vi är många som är slavar under det myckna arbetet och visst ska jag personligen erkänna att nog trivs jag med många järn i elden. Inte alltid är jag ett föredöme för mina medarbetare och framförallt inte när lunchmackan sveps sittandes framför datorn i kombination med ett eller flera samtal på gång samtidigt. Det gäller ju att fånga realtiden

Det är då det är nyttigt att minnas kvällsläsningen i sällskap med livets verkliga beståndsdel. Tillsammans med de två underbara barnen har det ofta lyssnats till Alfons Åberg som trots pappa Åbergs ivriga påpekande bara ska göra ytterligare en sak och ytterligare en sak innan det är dags att borsta tänderna och krypa till kojs. Är det inte här som vi vuxna har hämtat stöd för vår kära följeslagare i arbetslivet, jag ska bara…?

Nej, morgondagens ledare hämtar nog stöd för sitt flow i andra världar än att allena springa fortare och fortare i ekorrhjulet. Att leda en organisation som ytterst bygger på människor av kött och blod kräver tid för andhämtning och reflektion. Visst har vi hört det förrut, men ack så lätt vi trillar dit. Morgondagens ledare har all världens anledning att inte längre lära av den unge Alfons Åberg. Vem kan leverera ett ledarskap som förenar lärdomarna av det galna nuet som omger oss och samlar ihop organisationen och pekar framåt för ett liv där andra värden förmår att sätta färg på vår arbetsvardag?

Jag funderar vidare och tar mig an kvällens lektyr. Från den trygga vrån i barnens sängkammare ropas det på Alfons Åberg.

/Per-Ola

Nu prövas vuxenvärlden

Bästa läsare!

Den gångna veckans händelser i Rödeby och i Stockholm, där det skoningslösa våldet ånyo har skördat sina offer, har kommenterats åtskilligt i massmedia. Domedagsprofeterna talar om ett samhälle i upplösning, där normer och värden är satta på undantag. Våra tankar skall naturligtvis riktas gentemot de offer som drabbats, oavsett om den utlösande faktorn är utstuderat övervåld eller organiserade trakasserier. Alla är offer och alla är förlorare. Unga liv har återigen spillts fullständigt i onödan. Tänk om…

Vi som har iklädit oss livets viktigaste uppdrag, att vara föräldrar, måste stå upp och eftersträva att inför våra ungdomar vara förebilder. Oavsett vilken roll som eftersträvas, handlar det idag om att förtjäna önskvärd roll. Tiden är över då någon t.ex. bara för att man råkar vara lärare kan kliva in och räkna med respekt i mötet med ungdomar. Unga människor som känner sig sedda och respekterade ger också respekt tillbaka. Det är min absoluta övertygelse och egen erfarenhet efter att under många år haft förmånen att få arbeta med ungdomar. Vad som under senare år har blivit extra tydligt är hur viktigt det är att vi vuxna verkligen anstränger oss för att förstå ung kultur och kommunikation. Om vi ikläder oss ett distanserat förhållningssätt till den värld av snabba förändringar som ytterst omger våra ungdomar i vardagen, är vi bottenlöst förlorade.

Jag tror att en återupprättad relation mellan ungas värld och vuxenvärlden kan stoppa många av de meningslösa och destruktiva vålds-händelser som river upp stora sår i samhällssjälen. Det räcker nu! Vi måste hitta tillbaka och finna gemensamma samverkansformer för en bättre framtid. Vi måste odla kärleksbudskapet och stå upp för humanismens värden. De svek som många unga människor tvingats genomlida, ofta på grund av vuxenvärldens svek, måste nu vändas till något positivt. Egoismen och karriärismen har skördat tillräckligt med offer.

Gränssättande handlar om att stå upp för ett samhälle som vi alla vill dela. Segregrationen och utanförskapets förbannelse måste på allvar lyftas överst på våra folkvaldas dagordning. Vuxenvärldens engagemang fäller avgörande. Om fler engagerar sig i att hjälpa unga människor som behöver såväl förebilder som goda mentorer för livet, är jag övertygad om att vi kommer att få ett mycket mer gästvänligt och harmoniskt samhälle. Ty det besinningslösa våldet måste bekämpas med alla till buds stående medel. Vi får aldrig ge upp!

Med bästa hälsningar

Per-Ola Jacobson