Bästa läsare!
Den gångna veckans händelser i Rödeby och i Stockholm, där det skoningslösa våldet ånyo har skördat sina offer, har kommenterats åtskilligt i massmedia. Domedagsprofeterna talar om ett samhälle i upplösning, där normer och värden är satta på undantag. Våra tankar skall naturligtvis riktas gentemot de offer som drabbats, oavsett om den utlösande faktorn är utstuderat övervåld eller organiserade trakasserier. Alla är offer och alla är förlorare. Unga liv har återigen spillts fullständigt i onödan. Tänk om…
Vi som har iklädit oss livets viktigaste uppdrag, att vara föräldrar, måste stå upp och eftersträva att inför våra ungdomar vara förebilder. Oavsett vilken roll som eftersträvas, handlar det idag om att förtjäna önskvärd roll. Tiden är över då någon t.ex. bara för att man råkar vara lärare kan kliva in och räkna med respekt i mötet med ungdomar. Unga människor som känner sig sedda och respekterade ger också respekt tillbaka. Det är min absoluta övertygelse och egen erfarenhet efter att under många år haft förmånen att få arbeta med ungdomar. Vad som under senare år har blivit extra tydligt är hur viktigt det är att vi vuxna verkligen anstränger oss för att förstå ung kultur och kommunikation. Om vi ikläder oss ett distanserat förhållningssätt till den värld av snabba förändringar som ytterst omger våra ungdomar i vardagen, är vi bottenlöst förlorade.
Jag tror att en återupprättad relation mellan ungas värld och vuxenvärlden kan stoppa många av de meningslösa och destruktiva vålds-händelser som river upp stora sår i samhällssjälen. Det räcker nu! Vi måste hitta tillbaka och finna gemensamma samverkansformer för en bättre framtid. Vi måste odla kärleksbudskapet och stå upp för humanismens värden. De svek som många unga människor tvingats genomlida, ofta på grund av vuxenvärldens svek, måste nu vändas till något positivt. Egoismen och karriärismen har skördat tillräckligt med offer.
Gränssättande handlar om att stå upp för ett samhälle som vi alla vill dela. Segregrationen och utanförskapets förbannelse måste på allvar lyftas överst på våra folkvaldas dagordning. Vuxenvärldens engagemang fäller avgörande. Om fler engagerar sig i att hjälpa unga människor som behöver såväl förebilder som goda mentorer för livet, är jag övertygad om att vi kommer att få ett mycket mer gästvänligt och harmoniskt samhälle. Ty det besinningslösa våldet måste bekämpas med alla till buds stående medel. Vi får aldrig ge upp!
Med bästa hälsningar
Per-Ola Jacobson
