Bästa läsare!
Dags för en reflektion över samtiden. Det går snabbt och det är mycket nu. Från tidig morgontimme till sen aftonstund rusar vi, ständigt på jakt sökande efter att lösa bara en arbetsuppgift till och så bara en och… Det vanligaste svaret idag när människor träffas för att i all hast utbyta några artighetsfraser i steget handlar om att beklaga sig över att tiden inte räcker till. Vi är många som är slavar under det myckna arbetet och visst ska jag personligen erkänna att nog trivs jag med många järn i elden. Inte alltid är jag ett föredöme för mina medarbetare och framförallt inte när lunchmackan sveps sittandes framför datorn i kombination med ett eller flera samtal på gång samtidigt. Det gäller ju att fånga realtiden 
Det är då det är nyttigt att minnas kvällsläsningen i sällskap med livets verkliga beståndsdel. Tillsammans med de två underbara barnen har det ofta lyssnats till Alfons Åberg som trots pappa Åbergs ivriga påpekande bara ska göra ytterligare en sak och ytterligare en sak innan det är dags att borsta tänderna och krypa till kojs. Är det inte här som vi vuxna har hämtat stöd för vår kära följeslagare i arbetslivet, jag ska bara…?
Nej, morgondagens ledare hämtar nog stöd för sitt flow i andra världar än att allena springa fortare och fortare i ekorrhjulet. Att leda en organisation som ytterst bygger på människor av kött och blod kräver tid för andhämtning och reflektion. Visst har vi hört det förrut, men ack så lätt vi trillar dit. Morgondagens ledare har all världens anledning att inte längre lära av den unge Alfons Åberg. Vem kan leverera ett ledarskap som förenar lärdomarna av det galna nuet som omger oss och samlar ihop organisationen och pekar framåt för ett liv där andra värden förmår att sätta färg på vår arbetsvardag?
Jag funderar vidare och tar mig an kvällens lektyr. Från den trygga vrån i barnens sängkammare ropas det på Alfons Åberg.
/Per-Ola
