Kommentar till den tragiska händelsen i Upplands Bro

Bästa läsare!

Dagens tragiska händelse på en skola i Upplands-Bro som resulterade i att rektor utsattes för grovt övervåld, är bara en av flera händelser under senare tid som visar att arbetsmiljön för många lärare och rektorer är totalt oacceptabel. Förutom de fysiska yttre skador som dagens vansinnesdåd tillfogar en medmänniska, är de psykiska såren som följer i chockens efterföljd betydligt svårare att läka. Skolan, som är en av vårt demokratiska samhälles viktigaste arenor, har kommit i allt större utsträckning förknippas med hot och våld. Varje elev och/eller lärare som tvingas gå till sin skola och uppleva dessa fullständigt oacceptabla yttringar är en för mycket. Här måste absolut nolltolerans råda.

Hur har det egentligen blivit så här? Hur kan det komma sig att samhälle och skola, samt vuxenvärlden valt att foga sig och acceptera att denna fysiska och psykiska terror får slå sönder arbetsmiljön på många av våra skolor? Jag har inte svaren på dessa frågor, men tillåter mig att med dryga 20 års erfarenhet av skolans värld, lyfta en väsentlig faktor som delvis kan förklara dagens tillstånd i den svenska skolan: bristen på förebyggande arbete och proaktivt förhållningssätt i kommunikationen med elever och målsmän.

Om fler lärare och rektorer skulle våga omsätta läroplanens intentioner och den humanistiska värdegrund som ytterst utgör grunden för vår skola skulle defintivt arbetsmiljön vara trevligare att vistas i både för elever och medarbetare. Om likabehandlinsgplanens fina ord om att inga former av kränkande behandling accepteras varken bland elever eller medarbetare, skulle våra skolor definitivt vara annorlunda att vistas i. Om samverkan mellan skola, hem, sociala myndigheter och polis var på allvar, skulle vi definitivt ha andra förutsättningar att hjälpa unga människor som befinner sig i riskzonen. Dessvärre saknar många rektorer och lärare viktiga pusselbitar i detta arbete, och därför blir insatser som görs oftast av karaktär brandkårsutryckningar. Men släcka bränder i skolans värld fungerar verkligen inte som systematisk arbetsmetod. Många tvår sina händer och frustrationen i kombination  med förtvivlan sprider sig.

En av de yrkesgrupper som har störst omsättning och alltför höga sjukskrivningstal är rektorer. Hur ska skolan lyckas rekrytera nya rektorer som tycker det är värt liv och lem för att fullgöra det jobb som oftast uträttas med många nedlagda arbetstimmar per vecka och därtill i många exempel i en arbetsmiljö som allt oftare förknippas med hot och våld?

Något måste göras och det år bråttom. Annars kommer snart våra svenska skolor att vara utrustade med metalldetektorer, fler övervaknings-kameror och säkerhetsvakter. Vill vi ha det på detta viset?

Undrar och hälsar vänligen

Per-Ola

Det goda föräldraskapet

Bästa läsare!

Under de år jag arbetat i skolans värld, både som lärare och rektor, har jag haft förmånen att träffa många kämpande föräldrar som aldrig ger upp. Det talas ofta om  bristande föräldraskap och vuxenvärldens skeva prioritering där jobb och karriär går före tid med barnen. Tveklöst en prioritering som kommer att straffa sig tids nog. Vi vet alla som är föräldrar att tiden går extremt fort och plötsligt har våra små änglar klivit in i tonåren. Många av oss frågor om tiden plötsligt går fortare än vad den gjorde förut? Självklart är svaret på den frågan nej.

Men läxan vi måste lära är att fokusera livets verkliga krydda och det stora förtroende som blivit oss givet; föräldraskapet. Därför vill jag med denna text uppmärksamma en ensamstående mamma som kämpar med frenesi och en stor portion kärlek för sin dotter.  Att aldrig ge upp och trots vindriktning finnas till som stöd är bevisligen avgörande för våra ungdomar. När skolan svikit och inte gjort hemmet uppmärksam på stor frånvaro och uteblivna betyg är det lätt för många att krokna, men icke för vår kämpande mamma. Många är samtalen mellan oss denna höst har varit laddade. Trots allt är det exakt så som relationen mellan hem och skola skall vara enligt min förståelse. Att icke vänta utan arbeta förebyggande tillsammans med barnet / ungdomens bästa för ögonen. Tillsammans når vi framgång. Ensamma är risken för bakslag påtaglig.

Det goda föräldraskapet behövs mer än någonsin. Statistiken kan läsas med enkelhet där det framgår att fler och fler barn och ungdomar mår dåligt och därmed dras närmre riskzonen där utanförskap och destruktiva levnadsmönster kan vara en utväg. Att som förälder få samtal efter samtal som handar om ens barn och dessutom innehåller ett negativt budskap kan vara oerhört tungt att bära. Storheten ligger i att som förälder inte ge upp utan systematiskt arbeta med kärlek och stödja sina barns färd mot vuxenvärlden. Dessa kämpande föräldrar finns och dom är värda all uppmärksamhet.

Kanske dags att på allvar införa en kämpande föräldrars dag?

/Per-Ola 

Tankar från en mässa

Bästa läsare!

I skärgårdsnära och hantverkstyngda Gustavsberg befinner jag mig i dagarna tre för att ställa ut samt föreläsa på Glas&Porslinsmässan 2007. Ett spännande intitiativ att förena branscher inom konsthantverk, glas och porslin, samt visa allmänheten valda smakbitar ur svensk formgivning och konsthantverk. Läs mer om Glas&Porslin 2007.

Ett tema som jag även skall föreläsa om dessa dagar handlar om att finna den röda tråden i hantverkskunnande, konstnärskap och entreprenörskap. Jag menar att all utbildning, och i synnerhet hantverksutbildning fullt ut skall präglas av ett företagsamt lärande. Elever som besitter gediget hantverkskunnande måste även lära sig att marknadsföra, förpacka och kommunicera både sig själva och de fantastiska produkter som skapas. Hantverksutbildningen, både på gymnasial och högskolenivå, måste uppdateras och arbeta tillsammans med arbetslivet för att bättre förbereda de studerande för verkligheten.

Nåväl, tillbaka till mässan. Nu är det snart dags för första framträdandet. Mer info kommer.

Med bästa hälsningar

Per-Ola