Bästa läsare!
Dagens tragiska händelse på en skola i Upplands-Bro som resulterade i att rektor utsattes för grovt övervåld, är bara en av flera händelser under senare tid som visar att arbetsmiljön för många lärare och rektorer är totalt oacceptabel. Förutom de fysiska yttre skador som dagens vansinnesdåd tillfogar en medmänniska, är de psykiska såren som följer i chockens efterföljd betydligt svårare att läka. Skolan, som är en av vårt demokratiska samhälles viktigaste arenor, har kommit i allt större utsträckning förknippas med hot och våld. Varje elev och/eller lärare som tvingas gå till sin skola och uppleva dessa fullständigt oacceptabla yttringar är en för mycket. Här måste absolut nolltolerans råda.
Hur har det egentligen blivit så här? Hur kan det komma sig att samhälle och skola, samt vuxenvärlden valt att foga sig och acceptera att denna fysiska och psykiska terror får slå sönder arbetsmiljön på många av våra skolor? Jag har inte svaren på dessa frågor, men tillåter mig att med dryga 20 års erfarenhet av skolans värld, lyfta en väsentlig faktor som delvis kan förklara dagens tillstånd i den svenska skolan: bristen på förebyggande arbete och proaktivt förhållningssätt i kommunikationen med elever och målsmän.
Om fler lärare och rektorer skulle våga omsätta läroplanens intentioner och den humanistiska värdegrund som ytterst utgör grunden för vår skola skulle defintivt arbetsmiljön vara trevligare att vistas i både för elever och medarbetare. Om likabehandlinsgplanens fina ord om att inga former av kränkande behandling accepteras varken bland elever eller medarbetare, skulle våra skolor definitivt vara annorlunda att vistas i. Om samverkan mellan skola, hem, sociala myndigheter och polis var på allvar, skulle vi definitivt ha andra förutsättningar att hjälpa unga människor som befinner sig i riskzonen. Dessvärre saknar många rektorer och lärare viktiga pusselbitar i detta arbete, och därför blir insatser som görs oftast av karaktär brandkårsutryckningar. Men släcka bränder i skolans värld fungerar verkligen inte som systematisk arbetsmetod. Många tvår sina händer och frustrationen i kombination med förtvivlan sprider sig.
En av de yrkesgrupper som har störst omsättning och alltför höga sjukskrivningstal är rektorer. Hur ska skolan lyckas rekrytera nya rektorer som tycker det är värt liv och lem för att fullgöra det jobb som oftast uträttas med många nedlagda arbetstimmar per vecka och därtill i många exempel i en arbetsmiljö som allt oftare förknippas med hot och våld?
Något måste göras och det år bråttom. Annars kommer snart våra svenska skolor att vara utrustade med metalldetektorer, fler övervaknings-kameror och säkerhetsvakter. Vill vi ha det på detta viset?
Undrar och hälsar vänligen
Per-Ola
