Bästa läsare!
Jag hoppas innerligt att vi nu så sakteliga går en tidig vår till mötes. Även om jag tar risken att betraktas som inbillningssjuk, tyckte jag att de första vårkänslorna svepte in över sydöstra Sverige under den helg som nyss passerat. Men, visst är det nyckfullt, i morgon dag kan det vara vintervägar och dystrare prognos för en ivrig längtare efter ljusare tider. Är det där som personen som uttrycker förtjusning för växlande årstider finner tröst?
I den sena aftontimmen, nyligen hemkommen efter ett seminarium som behandlat turism-och besöksnäring, finner jag ingen lugn över huruvida populärt det är i dessa dagar att prata om samverkan, nätverkande och gemensamma strategier i alla möjliga sammanhang. Men, skrapas det lite lätt på ytan blir det påtagligt hur många aktörer fortfarande desperat springer fram i väl intrampande solospår. Jag finner en mycket stor saknad över skickliga strategiska och humanistiskt lagda jonglörer som finurligt behärskar konsten att röra sig över vida arenor och föra människor samman. Visserligen fraktas det utifrån ett mentalitetshistoriskt perspektiv mången unken tankegods där bakåtsträvande och negativism präglar människor som framlever sina liv i sydostregionen. Men, för sjutton, det måste vara ett slut på detta elände någon gång. Om alla springer omkring och sparkar varandra på smalbenen och ivrigt gräver gravar för kollegor och/eller konkurrenter, kommer vi snart falla djupt i samma miserabla kollektiva gravsättning. Det är i alla fall min fulla övertygelse.
Samarbetets svåra konst kommer nog likt maran rida mig denna januarinatt.
/Per-Ola
