Föräldraransvar och ungdomars Internetmissbruk

Bästa läsare!

Senaste veckan har flera alarmerande rapporteringar gjorts om ungdomars ökade utsatthet på Internet. Ljusskygga personer verkar inte sky några medel för att med sin djävulska list utsätta unga tjejer och killar för grova kränkningar. Det verkar som om den verkliga världen i skuggan av webbkamerans ljus transformeras till ett riskabelt spel med mycket höga insatser. All frihet kan missbrukas och det gäller i synnerhet den innovation som så påtagligt påverkat den moderna människans livsföring på gott och ont – Internet.

Även om jag utifrån pedagogiska motiv ser många fördelar med att använda Internet som det mest självklara verktyget i dagens skola, finns det anledning att stanna upp och lyssna till de alarmrapporter som nu talar till oss om att någonting håller på att gå käpprakt åt helvete. I många sönderfallande svenska familjer har den ständigt uppkopplade datorn blivit en vän att förhålla sig till timmarna efter skola och fritids när väntan efter mamma eller pappa behöver fyllas med ett innehåll. Datorn blir inte bara spelande och underhållning, utan vägen ut i en ändlös ocean av chattande och kontaktskapande i cybertappning. Utan att kunna läsa av koder eller förstå vad webbkamerans bilder kan användas till förvandlas många underbara och härliga ungdomar till hjälplösa offer framför datorns skoningslösa ljus. Föräldrar som inte hinner eller förmår att ha insikt i en diametralt olik värld blir hjälplöst distanserade redan initialt. Uppvaknandet kan både vara för sent och bringa våldsamma trauman för de inblandade.

Nåväl, nu har vi konstaterat detta: Internet är en enorm tillgång för människor världen över och inte minst för en fantastiskt outsinnlig mängd av information. Men, det finns faror som vi vuxna måste ha insikt i, ty om vi inte tar oss tiden att skaffa insikt i våra ungdomars sätt att kommunicera och mötas, något som i stor utsträckning sker just via Internet, så är vi snart förvandlade till fossil. Med kunskap förebygger vi okunskap och fördomar, oavsett ämnesområde. Så har det – eller rättare sagt – så borde det vara oss medmänniskor emellan.

En alldeles utmärkt mötesplats på Internet är Handbok för föräldrar och här kan föräldrar lära sig mycket mer om den värld som i många stycken tenderar att bli våra ungdomars viktigaste referensram – Internet. IT-säkerhetsexperten Per Hellqvist har skrivit en mycket viktig bok, en bok som borde vara självskriven i all föräldrautbildning och definitivt vara obligatorisk läsning i skolan. Personligen tror jag att det inte är försent att vända utvecklingen. Föräldrar måste kliva fram och ta föräldrarollen på största allvar och inte ge upp det viktigaste av allt – rätten att ge sina barn den bästa av uppväxter. En gemensam läsning där föräldrar och ungdomar tar sig an den enorma påverkansfaktorn som Internet utgör över våra liv idag, tror jag skulle vara en alldeles utmärkt pedagogik.

Här laddar du ner Per Hellqvist viktiga bok alldeles gratis.

Vi föräldrar har ett avgörande ansvar att lära våra små favvisar att undvika alla de faror som väntar där ute i cyberrymden, förglöm inte detta!

/Per-Ola

Klass 9a – sveket mot våra elever

Bästa läsare!

Så har även den svenska grundskolan fått sin egen realitysåpa. Klass 9a tar med oss tv-tittare på en vandring i svensk grundskola anno 2008. Det vi ser är dessvärre inget unikt porträtt av en enstaka skola som befinner sig i kraftigt utsatt läge. Många är de s.k. lärande miljöer i vårt avlånga land som mycket väl skulle kunna jämföras med den malmöskola som i nämnda tv-serie utgör platsen för fältstudierna. Är det här en nyhet månne för våra medborgare att eländestillståndet är ett så definitivt faktum för tusentals av våra ungdomar som varje dag ska släpa sig till en miljö som borde vara stängd och klassificeras som direkt olämplig att vistas i. I korridorena sveper vuxna zoombies, lärare och rektorer, som har gett upp och lämnat kontrollen av sina gamla domäner till andra aktörer. När inte längre kunskapsmonopolet kan hävdas och den lilla dos av ordningsregler som tidigare funnits givits upp, blir den svenska skolan en totalt meningslös miljö för både medarbetare och elever. Är vi inte här för att lära och utvecklas tillsammans? Borde det inte vara en glädje att varje morgon få gå till skolan och lära sig saker för livet? Borde inte skolan vara en viktig länk i människoblivandet och en av de viktigare socialisationskrafterna för en ung människa förutom familjen och alla kompisarna?

Vad är det för lärare och rektorer som inte förmår att hålla täta kontakter med hemmet och arbeta proaktivt för just den enskilda elevens bästa och skolgång? Ska elever behöva sitta i slutet av sin nioåriga skolgång och knappt ha ett endaste betyg i hamn? Hur i hela friden kan lärare i sin bedömning och betygssättning dela ut betyg som inte står i någon form av paritet med elevers kunskapsnivåer? Snacka om systemets kollaps och ett gigantiskt svek mot våra ungdomar, som de facto är allas vår framtid. Därför är jag inte förvånad och inte heller chockad av att följa ‘fantompedagogernas’ möte med ungdomarna i klass 9a. Jag håller fast vid min grundläggande undran och formulerar även min fråga rakt av: var i hela friden har lärarna varit under dessa nästan nio skolår som eleverna har tagit sig igenom? vilka betygs-och bedömningskriterier kan användas för att rättfärdiga det svek som många elever utsätts för varje dag i den svenska skolan när alla förutsättningar för lärande och utveckling spolieras utan att vuxenvärlden reagerar?

Usch, jag blir ledsen och ännu mer taggad att aldrig ge upp min övertygelse som rektor: det är möjligt att skapa inte bara landets bästa klass utan även världens bästa skola. Men, det kräver väl en stor portion galenskap att orka framhärda i denna övertygelse.

Jag bifogar den spännande analysrapport från managementinstitutet McKinsey om vilka faktorer som är viktiga för att skapa en god och lärande skola. Läs den!

Per-Ola

worlds_school_systems_final.pdf

Fjättrad av systemets bojor- jantelagen dödar all kreativitet

Bästa läsare!

Det kom ett brev från en kär gammal vän, vars innehåll gjorde mig både förbannad och ledsen. Lika glad och sprudlande som jag kände mig av besöket i sydskånska Östra Grevie, lika svart blev jag i blicken ju mer jag tog del av min väns resa in i kreativitetens givna antites – ett tillstånd som närmast kan beskrivas likt att vara fjättrad av systemets bojor. I landet lagom där jantelagen fortfarande regerar och de goda krafterna som står för förändring och kreativitet tenderar att isoleras, eller ska vi hellre använda ordet utfrysning kan inga goda plantor växa så är det bara.

Min vän är en oerhört erfaren och duktig skolmänniska, som står fast i uppdraget och inte drar sig för att sträva efter att skapa världens bästa skola. Med stadig utgångspunkt i humanismen och en fantastisk arbetskapacitet skulle tveklöst min vän lyckas att förverkliga sin vision, jag är helt säker på detta. Min döm av min förvåning när jag under läsningens gång alltmer inser att det är dags att möta ytterligare en kollega som är på väg att ge upp. Den mödosamma stångningen mot systemets alla återvändsgränder tenderar att knäcka även den bäste. Det är tveklöst så att det finns miljöer som är laddade med så mycket antienergi att alla former av kreativitet och goda ledarskapsgärningar upphör. Det är en process som när den väl sätter in går snabbt. Motståndets lag har en gräns och den personliga överlevnaden blir till slut det enda viktiga. Är det inte en motsägelse att de miljöer som skall vara lärande och kreativa så ofta verkar leverera motsatsen.

Att duktiga människor som kan förändra den gigantiska koloss som är satt på lerfötter, läs skola-och utbildningssektor, inte finner det mödan värt att fortsätta sin professionella gärning, är inget annat än en gigantisk katastrof. Otydliga chefer och klåfingriga tjänstemän kan tveklöst knäcka vem som helst. Hur länge har vi kvar yrkesgruppen duktiga, kreativa och målinriktade skolledare?

/Per-Ola

En sydskånsk resa – en tummelplats för kreativt lärande

Bästa läsare!

Ibland när jag besöker skolor och utbildningsmiljöer kan jag riktigt känna den där känslan djupt i hjärtetrakten att här finns det banne mig goda förutsättningar för ett lärande där alla våra sinnen stimuleras. För visst är det så att känslan av att bli glad och kreativt utmanad påverkar våra förutsättningar att lära. Vänd på perspektivet och kliv in i många av de svenska skolor som dessvärre har uppgiften att utbilda våra barn för framtiden. Grått och trist i ändlösa korridorer gör knappast underverk för elever och medarbetare. Färg och fantasi sätter våra känslor i spel och snart börjar kreativitetens alla strängar att spela himmelska hymner.

Så fantastiskt det var att få kliva in i Östra Grevie Folkhögskola och insupa den atmosfär som förgyller denna anrika tummelplats för folkbildning och estetik. Denna dag är det öppet hus på skolan och många elever är i full gång och visar prov på sina konstnärliga färdigheter för besökare. Färg, form och estetik blandas i en härlig mix. Hit skall jag återvända för att sjunka in och fundera mer över hur rum för lärande och kreativitet skapas för morgondagens skola. Det givna navet i morgondagens skolor, oavsett om vi talar om grund-eller gymnasieskola, torde ta sin utgångspunkt i en magiskt ämnesövergripande media-och estetisk institution.

Ett tips till alla intressenter av lärande- och utbildningsfrågor, missa inte färden till denna sydskånska tummelplats för folkbildning i kreativ miljö. Tågresan hem till kära Kalmar gick snabbare än någonsin och i huvudet pumpade tankar om något av det bästa som finns i mitt skolledarliv; tänk vilka möjligheter som finns där bortom nästa hörn.

/Per-Ola

Samtal med professorn

Bästa läsare!

Fotboll kan levas och upplevas på högst olika sätt. En tränare och ledare som högst påtagligt skiljer sig från mängden är Nanne Bergstrand, för den oinvigde kan det nämnas att vi talar om Kalmar FF:s chefstränare. Att få sitta ner och lyssna till Nannes tankar om ledarskap, humanism och fotboll borde fler få tillfälle att uppleva. Det är långt från klyschor och storstadstugg men desto mer av småländsk klokhet och djup filosofisk insikt.

 Det är utifrån Nannes perspektiv i en vidare ram än det rent resultatinriktade som det vinnande kollektivet förmår att på sikt leverera goda prestationer. Kalmar FF:s fantastiska framgångar bygger på en mycket speciell mix tillredd av denne högst säregne smålänning. Trots begränsade ekonomiska resurser, men med en stor portion djävlar  anamma och en enorm målfokusering har den  allsvenska strykpojken och evige nedflyttningskandidaten in spe, tagit steget in i fotbollsveriges absoluta finrum. En klassresa som det s.k. etablissemanget inom svensk fotboll har svårt att acceptera, men måste gilla. Det finns enstaka patetiska förståsigpåare inom huvudstadens tullar som ihärdigar i sitt tal om fotbollssveriges tråkigaste lag och gör allt för att dra ner lillebror från landet i sörjan. Snarare finns det inget lag i Sverige som bättre rustat sig för det spel som förekommer på den europeiska kontinenten; ta hand om fasta situationer och bygg på solid organisation. Det du Gustavsson från Söders höjder, dags att hitta nya argument!

Orsaken till att jag skriver dessa rader tar sin omedelbara utgångspunkt i en föreläsning som jag hade förmånen att få bevittna i Kalmar under gårdagens kvällstimmar. Det var Kalmars växande företags-förening – Kalmar Företagsgrupp – som hade bjudit in till medlemsaktivitet på pub i centrala staden. Inte en stol fanns ledig i lokalen och luften var fylld med förväntningar när det var dags för kvällens givna huvudnummer: Kalmar FF:s chefstränare Nanne Bergstrand.  Efter stående ovationer och med ödmjuka svar till många frågvissa och engagerade medlemsföretagare i publiken, lämnade så professorn scenen och tackade för sig. Vilken förmån att få ha en sådan rese i staden och träna våra kära röd-vita bröder. Nu är vi många som räknar dagarna tills den gröna mattan åter skall äntras.

  

Det saknas något väsentligt i betygsdiskussionen, eller?

Bästa läsare!

Så har landets alla barn och ungdomar, samt därtill hörande rektorer och lärare, fått klarhet i att bortom nästa hörn väntar åter ett nytt betygssystem. Inget fel att arbeta för att bringa ordning och reda i systemen. Björklund förstår skolan, i alla fall vissa delar av denna gigantiska och ytterst svårförståeliga värld. Men, något saknas i diskussionen i alla fall utifrån mitt perspektiv. Jag tror det är ett mänskligt drag att vilja veta hur vi ligger till, om vi gör ett bra jobb, eller om vi kan förbättra något i vårt professionella utförande för att göra ett ännu bättre jobb. Frågan är bara vem som skall coacha oss i detta växande som skolelev eller yrkesarbetande. För att kunna bedöma och betygssätta gäller det att alla parter, dvs. bedömaren och den som skall bedömas, är klara över kriterierna. Om vi går till skolans värld vågar jag påstå att väldigt många lärare har enorma problem med att utifrån ett nationellt och likvärdigt sätt kunna garantera en skola där alla elever behandlas lika när det gäller betyg och bedömningsfrågan. Det är sällan den enskilde lärarens fel, eftersom varken lärarutbildningen eller så särskilt många rektorer lägger kraft i det pedagogiska samtalet att arbeta för full förståelse av något så komplicerat som att förstå ett betygs-och bedömningssystem. Nog kan kompetensutvecklingsdagar hållas både en och två gånger, men det gäller att bryta ner och därefter bygga upp en lokal kompetenbank i det egna kollektivet och i den egna skolan. När inte ens kunskapen om det nuvarande betygs-och beömningssystemet har landat in hoss alla profesionella skolarbetare är det dags att riva och bygga om. Är det Björklund själv som skall garantera att det går bättre denna gång med att i kommuniaktion med målsman och elever förklara det väsentliga i betygssystemets grunder?

Men, bortom alla mätresultat och scanningar av våra elever, återfinns ett avgrundsdjupt svart hål av utanförskap och själslig oro som för mig personligen i egenskap av rektor är det allra viktigaste att bryta. Att så många unga människor mår så fruktansvärt dåligt i vardagen är en nationell katastrof och för vår gemensamma framtid en fullständigt oacceptabelt utveckling. Nu ökar stressen ytterligare och utslagningen slår igenom ännu tydligare. Vad är det egentligen för kunskaps- och människosyn som ligger bakom den nya färdriktningen med tydligare fokus på att mäta och diagnostisera våra barn och ungdomar? Hur vore det om de högst ansvariga för vår skola i samma andetag lät uttala alla elevers grundläggande mänskliga rättigheter av att faktiskt må bra för att kunna prestera i skolan? Eller ska det nu byggas små öar av skyddade och elitistiskt inriktade friskolor för våra högpresterande och välmående barn? Åh vad det saknas skolpolitiker av klass som med ideologiskt avstamp slåss för skolan som livets och samhällets viktigaste arena.

Hellre än att mäta i alla avseenden, var tydlig med att som skolarbetare återkoppla till målsman och elev hur livets lärandeprocess utvecklas. Använd och gör de viktiga instrument som finns ännu mer vassare i argumentation, kommuniaktion och dokumentation – Indivduella utvecklingsplanen och utvecklingssamtalet, samt åtgärdsprogrammet när så behövs. Ge elevhälsan mer resurser och använd humansimen i att förbättra vår svenska skola, innan det är för sent.

/Per-Ola