Det saknas något väsentligt i betygsdiskussionen, eller?

Bästa läsare!

Så har landets alla barn och ungdomar, samt därtill hörande rektorer och lärare, fått klarhet i att bortom nästa hörn väntar åter ett nytt betygssystem. Inget fel att arbeta för att bringa ordning och reda i systemen. Björklund förstår skolan, i alla fall vissa delar av denna gigantiska och ytterst svårförståeliga värld. Men, något saknas i diskussionen i alla fall utifrån mitt perspektiv. Jag tror det är ett mänskligt drag att vilja veta hur vi ligger till, om vi gör ett bra jobb, eller om vi kan förbättra något i vårt professionella utförande för att göra ett ännu bättre jobb. Frågan är bara vem som skall coacha oss i detta växande som skolelev eller yrkesarbetande. För att kunna bedöma och betygssätta gäller det att alla parter, dvs. bedömaren och den som skall bedömas, är klara över kriterierna. Om vi går till skolans värld vågar jag påstå att väldigt många lärare har enorma problem med att utifrån ett nationellt och likvärdigt sätt kunna garantera en skola där alla elever behandlas lika när det gäller betyg och bedömningsfrågan. Det är sällan den enskilde lärarens fel, eftersom varken lärarutbildningen eller så särskilt många rektorer lägger kraft i det pedagogiska samtalet att arbeta för full förståelse av något så komplicerat som att förstå ett betygs-och bedömningssystem. Nog kan kompetensutvecklingsdagar hållas både en och två gånger, men det gäller att bryta ner och därefter bygga upp en lokal kompetenbank i det egna kollektivet och i den egna skolan. När inte ens kunskapen om det nuvarande betygs-och beömningssystemet har landat in hoss alla profesionella skolarbetare är det dags att riva och bygga om. Är det Björklund själv som skall garantera att det går bättre denna gång med att i kommuniaktion med målsman och elever förklara det väsentliga i betygssystemets grunder?

Men, bortom alla mätresultat och scanningar av våra elever, återfinns ett avgrundsdjupt svart hål av utanförskap och själslig oro som för mig personligen i egenskap av rektor är det allra viktigaste att bryta. Att så många unga människor mår så fruktansvärt dåligt i vardagen är en nationell katastrof och för vår gemensamma framtid en fullständigt oacceptabelt utveckling. Nu ökar stressen ytterligare och utslagningen slår igenom ännu tydligare. Vad är det egentligen för kunskaps- och människosyn som ligger bakom den nya färdriktningen med tydligare fokus på att mäta och diagnostisera våra barn och ungdomar? Hur vore det om de högst ansvariga för vår skola i samma andetag lät uttala alla elevers grundläggande mänskliga rättigheter av att faktiskt må bra för att kunna prestera i skolan? Eller ska det nu byggas små öar av skyddade och elitistiskt inriktade friskolor för våra högpresterande och välmående barn? Åh vad det saknas skolpolitiker av klass som med ideologiskt avstamp slåss för skolan som livets och samhällets viktigaste arena.

Hellre än att mäta i alla avseenden, var tydlig med att som skolarbetare återkoppla till målsman och elev hur livets lärandeprocess utvecklas. Använd och gör de viktiga instrument som finns ännu mer vassare i argumentation, kommuniaktion och dokumentation - Indivduella utvecklingsplanen och utvecklingssamtalet, samt åtgärdsprogrammet när så behövs. Ge elevhälsan mer resurser och använd humansimen i att förbättra vår svenska skola, innan det är för sent.

/Per-Ola