Bästa läsare!
Det kom ett brev från en kär gammal vän, vars innehåll gjorde mig både förbannad och ledsen. Lika glad och sprudlande som jag kände mig av besöket i sydskånska Östra Grevie, lika svart blev jag i blicken ju mer jag tog del av min väns resa in i kreativitetens givna antites – ett tillstånd som närmast kan beskrivas likt att vara fjättrad av systemets bojor. I landet lagom där jantelagen fortfarande regerar och de goda krafterna som står för förändring och kreativitet tenderar att isoleras, eller ska vi hellre använda ordet utfrysning kan inga goda plantor växa så är det bara.
Min vän är en oerhört erfaren och duktig skolmänniska, som står fast i uppdraget och inte drar sig för att sträva efter att skapa världens bästa skola. Med stadig utgångspunkt i humanismen och en fantastisk arbetskapacitet skulle tveklöst min vän lyckas att förverkliga sin vision, jag är helt säker på detta. Min döm av min förvåning när jag under läsningens gång alltmer inser att det är dags att möta ytterligare en kollega som är på väg att ge upp. Den mödosamma stångningen mot systemets alla återvändsgränder tenderar att knäcka även den bäste. Det är tveklöst så att det finns miljöer som är laddade med så mycket antienergi att alla former av kreativitet och goda ledarskapsgärningar upphör. Det är en process som när den väl sätter in går snabbt. Motståndets lag har en gräns och den personliga överlevnaden blir till slut det enda viktiga. Är det inte en motsägelse att de miljöer som skall vara lärande och kreativa så ofta verkar leverera motsatsen.
Att duktiga människor som kan förändra den gigantiska koloss som är satt på lerfötter, läs skola-och utbildningssektor, inte finner det mödan värt att fortsätta sin professionella gärning, är inget annat än en gigantisk katastrof. Otydliga chefer och klåfingriga tjänstemän kan tveklöst knäcka vem som helst. Hur länge har vi kvar yrkesgruppen duktiga, kreativa och målinriktade skolledare?
/Per-Ola
