Bästa läsare!
Sköna maj är en skolledares värsta, bästa och viktigaste tid på året. Värsta eftersom det är stört omöjligt att få njuta av den fantastiska vardag som uppenbarar sig från tidig morgon till sen afton utanför arbetsrummets glasade arbetsyta. Bästa och viktigaste eftersom det är nu som nästkommande verksamhetsår skall sättas och alla goda schemajusteringar i världen som skall göras för att skapa den bästa av pedagogiska världar för elever och medarbetare. I alla fall skall målet vara sådant. Men, ack nog finns det en verklighet som alltid tenderar att göra sig påmind. Ofta stavas den PENGAR, PENGAR och åter PENGAR.
Med denna inledning vill jag bara försvara min bloggtystnad under senaste tid, men nu tänker jag ladda bössan och fyra av salva efter salva. Samtalet om den svenska skolan är intensivt i media och har varit intensiv under stora delar av våren. Mycket är på gång; en ny gymnasieskola, ett nytt betygssystem, nya nationella prov fö våra minsta m.m. Lärarnas Riksförbund och dess ordförande går ut och talar om att är dags att återföra ansvaret för den svenska skolan till staten. Skall SÖ återuppstå månne? Frågan är intressant, framförallt utifrån det som LR så väl har belägg för i sin argumentation: den svenska skolan är ytterst segregrerad och långt ifrån målet om att vara en skola för alla.
Låt oss då fundera en aning över införandet av elitklasser, som skall tjäna syftet att pusha på de duktigaste och väl utvalda eleverna för att de icke skola behöva umgås eller förstöras av de som icke hava samma föutsättningar och därmed inte heller samma chanser att nå lika goda skolresultat. Vi talar inte längre om en uppdelning av A- respektive B-skolor utan om att steget nu skall tas för att uppfostra våra ungdomar inför mötet med två helt olika framtider. Jag trodde efter mer än 20 år i den svenska skolans tjänst, med undervisningserfarenhet från samtliga stadier, förutom förskolan, att det kunde finnas någon mening i att alla faktiskt var olika och hade olika vägar fram till målet, men någonstans fannas det emellertid en humanism som viskade att skolan skall fostra för vidare studier, arbetslivet och framförallt livet i stort.
Är det kanske som så att insikten nu har nått så många fler att den svenska lärarutbildningen inte förmår att utbilda blivande lärare som är rustade för att stimulera de som redan kan och vill kunna mer, men även pusha, stödja och hjälpe de många som riskerar att halka efter. Borde inte alla vara vinnare på att helheten hålls samman, men att de enskilda delarna tillåts att växa isär inom helhetens gemenamma former?
Uppriktigt sagt, blir jag både ledsen och förbannad över den besinningslösa egoism som smygit sig in i synen på det viktigaste av allt, målet om en lärande, utvecklande och meningsfull skola för alla. Jag tillhör dem som kommer att kämpa för att nå målet om en skola för alla.
Med bästa hälsningar
Per-Ola
