Bristen på empati skrämmer mig

Bästa läsare!

Två mediala händelser som rapporteras denna vecka gör mig kallsvettig och djupt bekymrad över att vara människa. I det ena fallet kan det via filmupptagning skådas hur en äldre man i USA blir påkörd av en bilist, som utan eftertanke fortsätter sin färd. Besinningslöst och närmast ofattbart. Några betydligt senare filmsekvenser visar hur medmänniskor i alla fall men med viss tvekan närmar sig den livlöse mannen.

I det andra fallet visas på bild hur lunchande turister på en syditaliensk badstrand intar sin lunch alldeles intill två nyligen drunknande romska flickor som blivit havets offer i semesteridyllen. Döljda under enklaste badhandduk lämnas vittnesbörd om en nyligen inträffad mänsklig katastrof. Varför bry sig, va fan jag har ju semester? Händelsen i sig visar prov på de under senare tid uppmärkssammade zenofobiska och hätska känslor som blossat upp i den gamla fascistiska republiken gentemot främst romer. Den unga demokratin Italien har anleding att skämmas inför en värld som tittar på.

Det känns närmast overkligt att ett människoliv är värt så lite anno 2008. Hur långt har vi kommit i vår utveckling som homo sapiens sapiens? Eller är vi fullständigt förlammade av att sköta vårt eget och skita i våra bröder och systrar? Den brist på empati som avslöjas gång efter annan skrämmer mig verkligen. Det talas så fint om det globala mångkulturella samhället, men nu är det dags att stå upp för alla människors lika värde och allas rätt till ett bra liv. När empati och medmänsklighet sätts på undantag tonar en mycket mörk framtid fram i horisonten. Längs med fästningen Europas gränser och över dess vida vatten möts desperation, drömmar och iskall verklighet. Inom våra gränser pågår regelrätt människohandel och trafficking. Vem tar ansvaret och visar prov på humant ledarskap i dessa angelägna frågor?

Per-Ola

Tanketräning med de Bono

Bästa läsare!

Fångad av den svenska julimisären med lågtryck och skoningslösa regnbyar tar jag min tillflykt till den ständigt aktuelle och för många omväldande Edward de Bono och dennes på svenska nyutkomna Tanketräning med Edward de Bono. Det är det utmärkta lilla och alltid högintressanta förlaget Brain Books som är utgivare. Enligt min mening har få skrivit så insiktisfullt om konsten att ”tänka om att tänka” som nämnde man. Synd bara att vår egen kulturkrets inte verkar anamma särskilt mycket av den syn på tänkande och lärande som förmedlas i de Bonos skrifter. Skillnad är det i den asiatsiska kulturkretsen och den filosofi som där har präglat lärande och utbildning.

Som intressent av lärande och utbildning, oavsett om man råkar vara pedagog eller lekman, har de Bono oerhört mycket att säga oss. Begreppet laterallt tänkande har fått några att fundera mer över vad det egentligen är som vi lär våra barn och ungdomar i skolan, framförallt om vi utgår från den didaktiska triangelns tre hörn: varför, vad och hur?  Det är inte alla som hoppar jämfota när namn som Howard Gardner och Edward de Bono nämns inom den pedagogiska världen och jag förstår verkligen varför. Smärtsamt kan det vara att lyssna till andra som påtalar att det är dags att svänga om nu om vi skall se till våra barn och ungdomars framtid som världsmedborgare i en värld som ställer helt andra krav på kunskap, färdigheter och sist men inte minst vidgad tankeförmåga. Smärtsamt men insiktsfullt skulle man kanske kunna säga.

Både som pedagogiskt professionell och far med inblick i skolans värld finns det fortfarande oerhört mycket som förvånar och skrämmer mig när vår svenska skola granskas i den pedagogiska verkligheten och framförallt utifrån elevernas perspektiv. Det har gått sakta skall sägas och på många håll känns det som om omvärlsanalys och samhällskontakt fortfarande väntar att på komma upp på dagordningen. Sorgligt men dessvärre alldeles sant.

Ett tips innan det är dags att ta sig an höstens utmaningar är att försjunka i något ganska främmande som läsning – Tanketräning med Edward de Bono

Med bästa hälsningar

Per-Ola