Sent ska syndaren vakna version 1.0

Bästa läsare!

Det har nu gått upp för allt fler kommuner att det gäller att vässa sina argument för att hindra massflykten av elever till fristående skolor som numera utgör ett självklart alternativ i alltfler kommuner. Min personliga hållning ifrågan gällande vem som skall ha huvudmannaskapet över våra skolor utgår från att det snarare handlar om hur uppdraget förvaltas istället för vem som förvaltar. Grundläggande är att jag som rektor skall verka för en skola som tillgodoser alla elevers behov utifrån deras respektive behov. I de fall där det saknas kraft att omsätta denna kardinaldygd i rejäl handling skall det inte längre tillåtas att bedriva skolverksamhet. Vi har inte en nationell likvärdig skola där alla elever får hjälp till att utvecklas och nå målen efter sina egna förutsättningar. Det är bara att erkänna ett faktum som alla initierade aktörer känner till. Men hur åtgärdar vi och skapar bättre förutsättningar för våra elever?

Att anta en ny skolplan i en kommun är ett tillfälle att tala om för medborgarna hur vi ska ha det i skolan och vad som faktiskt är viktigt att arbeta för att nå. Tillsammans med de nationella styrdokumenten har vi här den enskilda rektors och lärarens viktigaste arbetsredskap. Hur skapar vi särskiljande kärnvärden i en text som i samtliga fall talar om elevdemokrati, jämställdhet, nolltolerans mot kränkningar m.m.? Kan den kommunala skolan i konkurrens med framväxande friskolor vässa sina argument och påtala allt det goda arbete som görs? Är en skolplan som vågar sticka ut ett bevis på att äntligen har någon / några kommuner förstått att utan en noggrannt genomtänkt marknadsföring är den egna överlevnaden hotad? Sent omsider tror jag att enskilda kommuner som besvarar ovanstående frågor jakande har förstått en hel del och bestämt sig för att ta upp kampen om eleverna. Förglöm aldrig att föräldrar och elever har rätt till nöjd kundgaranti mer än många andra. Skola och utbildning är mycket mer än en vanlig konsumtionsvara, ty det handlar om en framtida investering för ett gott liv.

Men, varför möter jag så sällan de nya särskiljande kärnvärdena i läsning av dessa typer av skolans viktigaste styrdokument. I egenskap av förälder räknar jag med att mina barn går till en skola där acceptans råder mellan vuxna och elever, där mångfald och jämlikhet råder ellan könen och där elever får hjälp utifrån sina individuella behov. Exempel på särskiljande kärnvärden utifrån den vanliga texten i kommuners skolplaner är kreativitet, företagsamhet,tanketräning. Om jag ställer frågan i samband med ett utvecklingssamtal om hur skolan har bidragit under året med att utveckla just mitt barns kreativitet och företagsamhet, så blir svaret oftast aningen glidande.

Då tänker jag tanken om att fler kommuner borde våga ladda sina skolplaner med begrepp som kreativitet och företagsamhet för att maximalt arbeta för att utveckla och förebereda våra barn och ungdomar för ett globalt samhälle som defintivt kommer att ställa många annorlunda krav på kompetenser hos oss människor.

Men för att börja i det lilla, det är inte för sent att vakna och kampen om att skapa den bästa skolan börjar aldrig i reklambroschyrer utan startat inom organisationen och utifrån det viktigaste av allt, de medarbetare som tillsammans skall utföra uppdraget. Den kommunala skolan har ingen anledning att känns sig som förlorare, tvärtom, våga tala om för samhället att vi finns och gör ett förbannat bra jobb, som visserligen kan bli bättre men ändock. Kommuner som vågar anta en skolplan som andas framtid och är utrustad med särskiljande kärnvärden som kan kommuniceras till medborgarna, målsmän och elever kommer att vara vinnare framledes. Om detta är jag fullständigt övertygad.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Entreprenöriellt lärande – är det möjligt?

Bästa läsare!

Det är fascinerande att märka hur det går troll i vissa ord och hur plötsligt ord som entreprenörskap och entreprenöriellt lärande plötsligt är på var mans läppar. Går det att lära entreprenörskap eller handlar det om en i generna eller snarare en av livets lärande förvärvad mänsklig egenskap? Jag funderar onekligen en smula på hur skolor skall arbeta för att lära ut entreprenörskap och ett entreprenöriellt förhållningssätt till våra barn-och ungdomar. Enligt flera studier, främst den mycket intressanta Skola 2021, säger att skolan brister ordentligt när det handlar om relationen till näringslivet och att tillsammans med eleverna arbeta med entreprenörskap. Flera av oss blir inte förvånade av denna sorgliga läsning, men det intressanta är hur många lärare och rektorer som bevisligen saknar redskap för att närma sig världen utanför skolans trygga murar skall nå framgång i denna viktiga fråga. Blir det ytterligare ett light-förhållningssätt som främst ser snyggt ut i marknadsföringen, ungefär som vissa friskolor profilerat sig med mentorskap och näringslivsrelation i sina glassiga reklambroschyrer Inget djup, men snygg yta…

Flera av de riktigt stora entreprenörerna jag pratar med tillbakavisar bestämt att det går att lära sig entreprörskap och ett entreprenöriellt förhållningssätt under en utbildning, men jag vill ändock inte tro att det förhåller sig så. Nog går det att lära barn-och ungdomar ett entreprenöriellt förhållningssätt inte minst till livet och alla dess oanade möjligheter, samt därtill stimulera den inneboende kreativitet som bor inne i alla oss människor, unga som aningen äldre.

Lev väl!

Per-Ola

Hur blev det med försöket till lärlingsutbildning?

Bästa läsare!

Så var det ånyo dags att ta nya tag inför ett väntande verksamhetsår. Det känns som vanligt alldeles utmärkt, ty det är världens bästa jobb att få jobba med framtidens viktigaste fråga: vår skola och våra underbara ungdomar.

En av flera nyheter i den gymnasieskola som skall sjösattas 2009 är den s.k. tedje vägen, dvs. möjligheten för eleven att välja en ärlingsutbildning.Enligt gymnasieutredningen kommer denna inriktning att vila på ett manifest samarbete mellan skola och näringsliv. Här får det inte brista för då kommer detta av många så välkomna utbildningsalternativ att falla. När Smålandsposten frågade ungdomar tidigt i våras om de kunde tänka sig att välja en praktisk utbildning svarade inte mindre än 40% ja på frågan. Men när frågan ställdes om de även kunde tänka sig att välja en lärlingsutbildning blev det inte fler än några få procent som kunde tänka sig detta utbildningsval. Här har det uppenbarligen hänt något i den kommunikation som skulle förbereda det försök med lärlingsutbildning som regeringen initierat innan sjösättningen av Gy09. Eller gick det helt enkelt för fort så att det nödvändiga kommunikationsarbetet glömdes bort? Gavs representanter för branschorganisationer och skolans studie-och yrkesvägledare chansen att prata med alla elever som skulle kunna tänkas vara intresserade av att bli lärling.? Andelen elever som ej har fullständiga betyg och allmän gymnasiebehörighet efter grundskolan har ju inte direkt minskat.

Samtidigt finns det många goda exempel på lyckade försök med lärlingsutbildningen och det är viktigt att inte förglömma, men nu är det viktigt tror jag att försöket med lärlingsutbildning och de många erfarenheter som här har insamlats bildar utgångspunkt för arbetet framåt. Ty det är av största vikt att det blir bra och att ungdomar känner förtroende för denna viktiga utbildningsväg, som i de flesta fallen har goda förutsättningar att leda direkt till jobb för en ungdom som vill lära sig ett yrke. Inte illa kan tyckas.

Det gäller att hitta personer som kan hantera både skolans och näringslivets värld för att arbeta fram goda samverkansformer och inmuta nya mötesplatser mellan skola och arbetsliv. Där ligger nyckeln till framgång för hela lärlingsutbildningen tror jag.

Med bästa hälsningar

Per-Ola