Rektorn som tvingas tillkalla väktare

Bästa läsare!

Vi var nog många som tvingades fundera både en och två gånger över gårdagens händelse på en gymnasieskola i Karlskrona, där rektor såg sig tvingad att tillkalla väktare för att få stopp på sexuella trakasserier som förekom vardagligen på skolan. Åtskilliga var dom tyckare som snabbt ställde sig på kritikernas sida och menade att detta var en alltför drastisk metod att tillämpa och ett misslyckandets bevis för att en skola som inte lyckades hävda den värdegrund som borde gälla alla och envar.

Lätt att hänga med i tyckandet och instämma i de kritiska rösternas kör, men låt oss stanna upp för ett ögonblick. Är det inte ett utslag av ledarmod att de facto ingripa för att unga tjejer ska slippa att få könsord slängda i ansiktet när de ska gå till sin skola? Är det inte sunt att konstatera den egna organisationens interna brister för att få stopp på eländet och att extern hjälp måste tillkallas? Är det inte märkligt att så många så snabbt angriper utan att själva tänka igenom vad det egentligen handlar om: ett fullständigt oacceptabelt beteende som står i direkt konfrontation till det viktiga arbete som skall bedrivas på varje svensk skola för att utbilda demokratiskt sinnade och mogna medborgare.

Ibland måste helt enkelt inventeringen av vilka alternativa lösningar som finns tillbuds göras ordentligt djup för att få en helt oacceptabel situation att upphöra. Rektorn i Karlskrona är värd all respekt för att agerande ibland måste gå före långdragna förhandlingar. Självklart löser vi inte grundproblemet med att ropa på väktare som skall patrullera våra gymnasieskolor, men det finns en limit som inte får passeras. Utifrån den stämning som var rådande på gymnasieskolan i Karlskrona var gränsen defintivt passerad. En av rektors framgångsfaktorer för att skapa en bra skola är att ställa höga förväntningar på såväl elever som medarbetare. Där ligger enligt min mening problemets kärna.

Med bästa hälsningar till Håkan Pettersson i Karlskrona och alla andra kämpande rektorer. Vi kapitulerar icke!

Mvh

Per-Ola