Må vi ta steget 2009 – årsbokslut och reflektioner utifrån ett skolperspektiv

Bästa läsare!

Med förhoppning om att ni funnit många stunder fyllda med avkoppling, tid för familj och närstående, läsning och friskvård i dessa mellandagar. Nu väntar ett nytt spännande år oss och det är mitt syfte att nu summera och blicka framåt. Perspektivet är skolledarens och  min utgångspunkt är självklart den mest spännande och viktiga av alla arbetsplatser; skolan.  I den politiska retoriken har det anno 2008 handlat mest om Björklunds nya hårda tag och många pekpinnar om mera mätning, sortering och rätning i leden. Tveklöst finns det ett grundläggande behov att se elever i behov av särskilt stöd tidigt i den svenska skolan. Det får inte förekomma att många fler elever trots 10 år i skolan skeppas vidare ut i vuxenlivet utan en grundläggande nivå av kunskaper för att kliva vidare. Här håller jag helt med vår skolminister som med bravur har arbetat för att med raketfart få fart på hjulen som så länge har snurrat så sakteliga. Ombildningen av landets lärarutbildning är ett annat mycket brådskande förändringsarbete som inte kan vänta. Självklart skall samtliga examinerade lärare förses med grundläggande kunskaper om hur barn i behov av särskilt stöd skall hjälpas framåt, samt vikten av att arbeta med betyg och bedömning. Det är av största vikt både utifrån lärarkårens myndighetsutövande och brukarnas rättssäkerhet. Däremot kommer jag aldrig ropa Halleluja åt återinförandet av en sorteringsskola som har till uppgift att förbereda våra barn och ungdomar för olika sorters framtider. Här måste det finnas möjligheter och kompetenser inom den svenska skolan att hjälpa både den som är satt i behov av extra stöd men även stimulera och hjälpa den vidare som har andra förutsättningar. Basta!

2008 var även året då en dramserie med realityinslag fick en storpublik av tv-tittare att följa en skolklass av uträknade elever som i de flesta fallen hade mycket långt till målgång. Var några duktiga och engagerade pedagoger allt som behövder för att skapa en förändring? Ja, delvis men det är naturligtvis inte hela sanningen. Det handlar om tillit och att någon säger: jag tror på dig och jag vet att du kan lyckas. Det låter självklart men är en lyx i skolvardagen för många av våra elever. Grattis klass 9a till en mycket lyckad tv-produktion och beviset som så många i skolans värld behöver höra gång på gång på gång: förändring är alltid möjligt.

Kommer den svenska skolan under 2009att närma sig de s.k. nyckelkompetenser som EU har valt att prioritera för skola- och utbildning i vår europeiska gemenskap: mångkulturell kompetens, digital kompetens och sist men inte minst entreprenöriell kompetens. I detta avseende måste min grundläggande positiva ådra få ta överhand, men en kik in i mångas skolverklighet lämnar åtskilligt att önska. Doch har vi markerat givna förbättringsområden – även det är viktigt på färden framåt.

Mångkulturell kompetens och insikt i den globaliserade värld som vi alla är en del av är en medborgerlig överlevnadskompetens som vi inte har några alternativ att välja bort. Ju mer integrerade vi blir när det gäller ekonomi, utbildning och livet i stort desto bättre förutsättningar att tona ner den ignorans som hotar att stoppa upp den nödvändiga processen som globaliseringen ytterst är namnet på. Sjävklart har skola och utbildning en grundläggande uppgift att skapa ungdomar som tar tar steget ut i vuxenvärlden som världsmedborgare. Då måste vår svenska skola på allvar koppla på omvärlsperspektivet och lyfta in samhälle, föreningsliv och näringsliv innanför skolans väggar och släppa ut eleverna på grönbete i de internationella utmarkerna.

Digital kompetens handlar bland annat om att lära unga människor att använda ny teknik för att på allvar inse att vi människor aldrig har haft bättre förutsättningar att kommunicera, dela glädje och livets innehåll i olika former lära och utbildas gränslöst i en digital värld som ger oss så många möjligheter. Fortfarande väntar många svenska skolelever på acceptabel uppkoppling och brukbara datorer till sina skolor. Många lärare och rektorer ligger långt efter och har knappast fattat sprängkraften i det som med ett samlingsnamn kallas Ung kommunikation. Vi har aldrig haft bättre förutsättningar att låta pedagogiken lyfta till nästa nivå än i dessa dagar. Med rätt satsningar och prioriteringar i budget kan vi förbereda våra barn och ungdomar på bästa sätt när det gäller att ta täten i den digitala revolutionen. Här finns det utifrån ett nationellt perspektiv mycket att önska: riktlinjer och strategier inom nämnda nyckelområde kan knappast låta sig väntas på särskilt länge. Det går snabbt nu. Läs Fredrik Häréns senaste alster om förändringar i världen och varför vi har en skyldighet att lära av dessa förändringar. Klarare och enklare kan det inte sägas!

Entreprenöriell kompetens, här har Sverige en ordentlig utmaning att vända ett skolsystem som i decennerier utbildat medborgare för att vara anställningsbara till att bli företagsamma. Entreprenörskap och kreativitet skall genomlysa skolsystemet och det lilla barnet från förskoleklass till högskola. Mycket lovvärt och tveklöst en för framtiden självklar positionsförändring. Menom landets alla rektorer och lärare lämnas själva och virvlande likt löv i höststormen när det gäller att lära våra barn och ungdomar entreprenörskap så kan bilden av den svenska ojämnlika skolan förstärkas radikalt. Här måste ansvariga ministrar och politiker lägga mycket kraft att ta fram en nationell strategi som skall gälla alla. Kompetensutveckling och verksamhetsstöd blir oerhört viktigt. Inte minst måste all den kreativitet som finns hos alla duktiga lärare släppas friare. Saken är ju god,ty det skall gagna den kreativa och företagsamme eleven som tidigare klämts mellan fasta strukturer och gruppindelningar.

Spännande och aningen skräcklagen kommer jag att följa utvecklingen med största intresse och kommer aldrig att vika från målet: det är möjligt att skapa världens bästa skola i vårt Sverige. Därmed tillönskar jag er alla ett riktigt gott nytt år. Må hälsan och kraften vara med er alla!

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Tankar på en flygplats

Bästa läsare!

Efter en lång och givande arbetsdag i huvudstaden sitter jag på Bromma flygplats och inväntar flyget hem till kära Kalmar. Nu kommer vi att inom de närmaste veckorna lansera ett samverkansprojekt mellan skola och näringsliv, som i sin konstruktion är det första i vår region. Det kommer att handla om ett givande och ett tagandeprojekt där parterna utgörs av företagsamma och socialt engagerade vuxna som tillsammans med elever på stadens IV-program nu är redo att sjösätta IVMentor. Under verksamehetsåret 08/09 ska vi i pilotprojektets namn bevisa att det inte alls är svårt att få vuxna att engagera sig och samverka med gymnasieungdomar. Mycket kommer att avhandlas under ett antal spännande möten och kanske kommer vänskaper för livet att skapas. Just nu kan jag inte presentera mer information, men efter att pressmeddelandet är publicerat, kan ni räkna med återkoppling i ämnet.

Det känns i alla fall så fantastiskt kul att bevisa att det inte alls är så bevärligt att skapa nya mötesplatser mellan skola och näringsliv. Det behövs egentligen bara engagerade medmänniskor som trots häcken full av arbete har ett djupare socialt engagemang och tror på framtiden, dvs. våra barn och ungdomar.

Lev väl och på snart återhörande!

/Per-Ola

Skolans nya syfte – nyttig läsning i hängmattan

Bästa läsare!

Så lunka vi sakteliga mot väntande sommarledighet. Det finns få arbetsplatser som är så dramatiska som skolan i de sista självande dagarna innan sommarlovet skall inträda. Pulsen är hög och adrenalinet fullkomligt sprutar. Stämningen är förtätad. Det kommer väl inga oannonserade förändringar eller krav på besparingar innan välbehövlig vila väntar för medarbetare och elever. Vem vet, resonerar åtskilliga, erfarna och lagom resignerade inför det faktum att världen är högst föränderlig.

Nåväl, få kännare skriver så medryckande, visionärt men även konkret utifrån en nulägesanalys av vilken position som den svenska skolan har i samtiden som John Steinberg. Därför borde många av oss som har förmånen att få arbeta med utbildning och lärande ägna några sköna stunder i hängmattan åt att läsa Skolans nya syfte. Varför då? Jo främst därför att massmedia fullkomligt äger det så kallade problem-formuleringsinitiativet när det gäller att berätta för medborgarna hur det står till i vår skola. Tänk om vi i samma utsträckning fick läsa om vad den svenska skolan faktiskt är bra på. Är vår svenska skola unik och något att utifrån en internationell jämförelse vara stolta över? Hur står sig den pedagogik eller de pedagogiker som genomsyrar vår svenska skola? Sist men inte minst hur har vi det med ledarskapet, lärarrollen och den kraftigt ifrågasatta lärarutbildningen?

Frågorna är många, men de reflektioner som levereras i Steinbergs bok skiljer sig. Här radas inte bara enkla och publikfriande diskussionsämnen upp utan författaren har ett annat syfte med sin framställning. Steinbergs reflektioner av svensk skola tror jag bara kan levereras av någon som har andra referenspunkter än de enkom svenska. Jag vill påstå att Skolans nya syfte är skriven till alla som har anledning att intressera sig för hur vi skapar världens bästa skola; skolpolitiker, skolledare och lärare, föräldrar och elever.

God läsning!

Per-Ola

Den svenska segrerade skolan och elitklassernas återkomst

Bästa läsare!

Sköna maj är en skolledares värsta, bästa och viktigaste tid på året. Värsta eftersom det är stört omöjligt att få njuta av den fantastiska vardag som uppenbarar sig från tidig morgon till sen afton utanför arbetsrummets glasade arbetsyta. Bästa och viktigaste eftersom det är nu som nästkommande verksamhetsår skall sättas och alla goda schemajusteringar i världen som skall göras för att skapa den bästa av pedagogiska världar för elever och medarbetare. I alla fall skall målet vara sådant. Men, ack nog finns det en verklighet som alltid tenderar att göra sig påmind. Ofta stavas den PENGAR, PENGAR och åter PENGAR.

Med denna inledning vill jag bara försvara min bloggtystnad under senaste tid, men nu tänker jag ladda bössan och fyra av salva efter salva. Samtalet om den svenska skolan är intensivt i media och har varit intensiv under stora delar av våren. Mycket är på gång; en ny gymnasieskola, ett nytt betygssystem, nya nationella prov fö våra minsta m.m. Lärarnas Riksförbund och dess ordförande går ut och talar om att är dags att återföra ansvaret för den svenska skolan till staten. Skall SÖ återuppstå månne? Frågan är intressant, framförallt utifrån det som LR så väl har belägg för i sin argumentation: den svenska skolan är ytterst segregrerad och långt ifrån målet om att vara en skola för alla.

Låt oss då fundera en aning över införandet av elitklasser, som skall tjäna syftet att pusha på de duktigaste och väl utvalda eleverna för att de icke skola behöva umgås eller förstöras av de som icke hava samma föutsättningar och därmed inte heller samma chanser att nå lika goda skolresultat. Vi talar inte längre om en uppdelning av A- respektive B-skolor utan om att steget nu skall tas för att uppfostra våra ungdomar inför mötet med två helt olika framtider. Jag trodde efter mer än 20 år i den svenska skolans tjänst, med undervisningserfarenhet från samtliga stadier, förutom förskolan, att det kunde finnas någon mening i att alla faktiskt var olika och hade olika vägar fram till målet, men någonstans fannas det emellertid en humanism som viskade att skolan skall fostra för vidare studier, arbetslivet och framförallt livet i stort.

Är det kanske som så att insikten nu har nått så många fler att den svenska lärarutbildningen inte förmår att utbilda blivande lärare som är rustade för att stimulera de som redan kan och vill kunna mer, men även pusha, stödja och hjälpe de många som riskerar att halka efter. Borde inte alla vara vinnare på att helheten hålls samman, men att de enskilda delarna tillåts att växa isär inom helhetens gemenamma former?

Uppriktigt sagt, blir jag både ledsen och förbannad över den besinningslösa egoism som smygit sig in i synen på det viktigaste av allt, målet om en lärande, utvecklande och meningsfull skola för alla. Jag tillhör dem som kommer att kämpa för att nå målet om en skola för alla.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

Värdet av en god vägledning i skolan

Bästa läsare!

Det råder tuffa arbetsföhållanden för studie-och yrkesvägledarna i skolan visar ny undersökning som refererats i veckans mediabrus. Skolministern uttalar sig om att förbättringar måste göras, inte minst för elevens rätt till god kvalitativ vägledning på vägen mot framtida studie-och yrkesval. Ansvaret vilar tungt på huvudmannen som ansvarar för utbildningen och skall se till att behöriga SYV-are finns till elevers och målsmäns tjänst.

Kikar vi in i många svenska skolors arbetsmiljö ser vi många fullständigt överhopade SYV-are som själva skall administrera och praktiskt arrangera hundratals praktikplatser, informationer inför gymnasieval, arbetslivskontakter m.m. Hur sjutton är det rimligt att utifrån nämnda utgångsläge arbeta för att upprätthålla god kvalité och serva elever och målsmän i några av livets viktigaste val?

Samtidigt behövs en rejäl dos med komptensutveckling och omvärldskunskap för att rusta yrkesgruppen studie-och yrkesvägledare för en global och delvis helt ny orienteringskarta som ytterst är våra ungdomars vardagsvärld.Men, utmärkt att diskussionen fördjupas om villkoren för en av skolans viktigaste medarbetare. Låt oss hoppas att även förändring till det bättre skapas i praktiken.

Mvh

Per-Ola

Medialt utspel om gymnasieskolans IV-program

Bästa läsare!

Skrota IV-programmet verkar vara en av de rekommendationer som kommer att presenteras i det nya och av mig personligen hett efterlängtade utredningsförslaget till ny gymnasieskola. Efterlängtad därför att jag redan för två år sedan satte min förhoppning till parantesen GY07 och det akuta behovet att med kraft gå in och skaka om den sovande och otidsenliga koloss som svensk gymnasieskola utvecklats till. Nu blev det inte så, och vad som komma skall ser jag mycket fram emot att få lära mer om. Den 7:e april är vi många som samlas i Växjö Konserthus för att lyssna till presentationen av gymnasieutredningens förslag.

Nåväl, låt oss vända åter till trixandet och bollandet med det främsta exemplet på den svenska grundskolans misslyckande, den stora och ständigt växande andelen ungdomar som inte når godkända betyg i matte, svenska och engelska och därmed inte får allmän gymnasiebehörighet. Dörren till nästa steg i utbildningssystemet är tillfälligt stängd. Jag säger direkt och utan darr på skrivbordstangenten att utvecklingen av Individuella programmet inom gymnasieskolan har gått över styr. Tanken var god och med hänsyn tagen till de många duktiga medarbetare som sliter för att hjälpa våra ungdomar på nya vägar som leder mot målet, skall det sägas att den kollektiva insatsen är värd att både respekteras och beundras. Men, något nytt måste till, och frågan är väl snarast vilken del av utbildningssystemet som skall fokuseras för att skapa bästa möjliga förutsättningar för våra ungdomar att nå de allmäna utbildningsmålen? Jag anser att det faller en oerhörd mörk skugga över vad som gjorts respektive inte gjorts under de 10 år som grundskolan har haft ansvaret att föra eleverna mot målen i enlighet med läroplan och styrdokumentens kriterier för bedömning och betygssättning. Kartlägg, gör en behovsanalys, beskriv de förändringar som måste göras och åtgärda. Ser du handlingsgången i det systematiska arbetet för att skapa en skola för alla?

Det är enkelt att som skolministern gå ut och göra det ena efter det andra mediala utspelet, där ordergivning efter militärt mönster används före pedagogisk insikt i vad som faktiskt krävs för att skapa högre kvalitet syftande till att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för att hjälpa våra ungdomar framåt. Mer patetiskt blir det när enstaka fackliga företrädare talar om att göra både och; skapa gärna ett tionde grundskoleår men låt eleverna som inte har betyg gå någonstans mittemellan grundskola och gymnasium. Det kallar jag segregration och/eller ytterst flyende och svagt pedagogiskt ledarskap. Vem vinner på att skapa fler mellanzoner i vårt svenska skolsystem? Det får mig att tänka på all specialundervsining som under åren har bedrivits i diverse källar-och vindsutrymmen. Goda intentioner från lärare men vilka upplevelser har det givit eleverna?

 Men, medialt fungerat det säkert i ett läge där svensk skol-och utbildningspolitik har förts decennier tillbaka i tiden via grepp som handlar mer om ordning-reda än framsynta kunskapsperspektiv syftande till att förbereda våra barn och ungdomar för vidare studier, arbetslivet och livet i stort. Sorgligt och ytterst allvarligt om Sverige framledes vill fortsätta att vara en kunskapsnation som är byggd av människor utrustade med rätt verktyg för att klara sig i det globala informationssamhället.

Alla elever som tvingas att backa om ett år för att målen inte har nåtts är ett solklart bevis på att grundskolan har misslyckats att bredda perspektiven och möta eleverna utifrån just deras individuella färidigheter och svårigheter. Med fortsatt nedärvd pedagogik som ryms inom fyrkantens trygga väggar kommer problematiken att skapa en skola för alla att fortsätta och å det kraftigaste dra ut på tiden.

Oavsett var politiker tänker om mindre viktiga frågor som rent organisatoriskt handlar om vi skall införa ett tionde skolår eller bibehålla IV, kvarstår den verkliga utmaningen att skapa en skola för alla där pluraliteten av intelligenser kan bedömas av medarbetare som är rustade till tänderna med kompetenser som är både breda och kompletterande. Ni vet visionen om att skapa ett vinnande lag för att möta morgondagens utmaningar gäller även skolan, eller hur?

Summa summarum anser jag att med hänsyn tagen till hur svensk grundskola har utvecklats under de senaste decennierna är gymnasieskolans Individuella program en nationell angelägenhet att försvara. Om försvaret skall ges upp vill jag se ett noga genomtänkt och pedagogiskt genomarbetat förslag som utgår från elevernas rättssäkerhet och bästa för att skapa goda framtida vägval. Var även aktsam om den enastående kompetens som på medarbetarnivå har samlats inom individuella programmet. Jag är inte helt säker på att det vore lyckosamt att sprida ut den hårt upparbetade erfarenheten som glesa skurar om våren inom grundskolans vida domäner.

Med bästa hälsningar

Per-Ola

På väg mot KY-dagen i Växjö

God morgon!

Sitter på tåget och är på väg mot KY-dagen som skall arrangeras i Växjö Konserthus. Kvalificerad Yrkesutbildning är en spännande eftergymnasial utbildning med nära koppling till arbetslivet. Många av eleverna har varit ute och arbetat några år och kan som grupp betraktas som mycket studiemotiverade.

Dagen är kryddad med många dugliga föreläsare. Kreativitet och företagsamhet är en röd tråd och många spännande kontaktytor lär med största sannolikhet dyka upp. Jag återkommer med diger rapportering av dagens guldkorn

/Per-Ola

Klass 9a – sveket mot våra elever

Bästa läsare!

Så har även den svenska grundskolan fått sin egen realitysåpa. Klass 9a tar med oss tv-tittare på en vandring i svensk grundskola anno 2008. Det vi ser är dessvärre inget unikt porträtt av en enstaka skola som befinner sig i kraftigt utsatt läge. Många är de s.k. lärande miljöer i vårt avlånga land som mycket väl skulle kunna jämföras med den malmöskola som i nämnda tv-serie utgör platsen för fältstudierna. Är det här en nyhet månne för våra medborgare att eländestillståndet är ett så definitivt faktum för tusentals av våra ungdomar som varje dag ska släpa sig till en miljö som borde vara stängd och klassificeras som direkt olämplig att vistas i. I korridorena sveper vuxna zoombies, lärare och rektorer, som har gett upp och lämnat kontrollen av sina gamla domäner till andra aktörer. När inte längre kunskapsmonopolet kan hävdas och den lilla dos av ordningsregler som tidigare funnits givits upp, blir den svenska skolan en totalt meningslös miljö för både medarbetare och elever. Är vi inte här för att lära och utvecklas tillsammans? Borde det inte vara en glädje att varje morgon få gå till skolan och lära sig saker för livet? Borde inte skolan vara en viktig länk i människoblivandet och en av de viktigare socialisationskrafterna för en ung människa förutom familjen och alla kompisarna?

Vad är det för lärare och rektorer som inte förmår att hålla täta kontakter med hemmet och arbeta proaktivt för just den enskilda elevens bästa och skolgång? Ska elever behöva sitta i slutet av sin nioåriga skolgång och knappt ha ett endaste betyg i hamn? Hur i hela friden kan lärare i sin bedömning och betygssättning dela ut betyg som inte står i någon form av paritet med elevers kunskapsnivåer? Snacka om systemets kollaps och ett gigantiskt svek mot våra ungdomar, som de facto är allas vår framtid. Därför är jag inte förvånad och inte heller chockad av att följa ‘fantompedagogernas’ möte med ungdomarna i klass 9a. Jag håller fast vid min grundläggande undran och formulerar även min fråga rakt av: var i hela friden har lärarna varit under dessa nästan nio skolår som eleverna har tagit sig igenom? vilka betygs-och bedömningskriterier kan användas för att rättfärdiga det svek som många elever utsätts för varje dag i den svenska skolan när alla förutsättningar för lärande och utveckling spolieras utan att vuxenvärlden reagerar?

Usch, jag blir ledsen och ännu mer taggad att aldrig ge upp min övertygelse som rektor: det är möjligt att skapa inte bara landets bästa klass utan även världens bästa skola. Men, det kräver väl en stor portion galenskap att orka framhärda i denna övertygelse.

Jag bifogar den spännande analysrapport från managementinstitutet McKinsey om vilka faktorer som är viktiga för att skapa en god och lärande skola. Läs den!

Per-Ola

worlds_school_systems_final.pdf

En sydskånsk resa – en tummelplats för kreativt lärande

Bästa läsare!

Ibland när jag besöker skolor och utbildningsmiljöer kan jag riktigt känna den där känslan djupt i hjärtetrakten att här finns det banne mig goda förutsättningar för ett lärande där alla våra sinnen stimuleras. För visst är det så att känslan av att bli glad och kreativt utmanad påverkar våra förutsättningar att lära. Vänd på perspektivet och kliv in i många av de svenska skolor som dessvärre har uppgiften att utbilda våra barn för framtiden. Grått och trist i ändlösa korridorer gör knappast underverk för elever och medarbetare. Färg och fantasi sätter våra känslor i spel och snart börjar kreativitetens alla strängar att spela himmelska hymner.

Så fantastiskt det var att få kliva in i Östra Grevie Folkhögskola och insupa den atmosfär som förgyller denna anrika tummelplats för folkbildning och estetik. Denna dag är det öppet hus på skolan och många elever är i full gång och visar prov på sina konstnärliga färdigheter för besökare. Färg, form och estetik blandas i en härlig mix. Hit skall jag återvända för att sjunka in och fundera mer över hur rum för lärande och kreativitet skapas för morgondagens skola. Det givna navet i morgondagens skolor, oavsett om vi talar om grund-eller gymnasieskola, torde ta sin utgångspunkt i en magiskt ämnesövergripande media-och estetisk institution.

Ett tips till alla intressenter av lärande- och utbildningsfrågor, missa inte färden till denna sydskånska tummelplats för folkbildning i kreativ miljö. Tågresan hem till kära Kalmar gick snabbare än någonsin och i huvudet pumpade tankar om något av det bästa som finns i mitt skolledarliv; tänk vilka möjligheter som finns där bortom nästa hörn.

/Per-Ola

Det saknas något väsentligt i betygsdiskussionen, eller?

Bästa läsare!

Så har landets alla barn och ungdomar, samt därtill hörande rektorer och lärare, fått klarhet i att bortom nästa hörn väntar åter ett nytt betygssystem. Inget fel att arbeta för att bringa ordning och reda i systemen. Björklund förstår skolan, i alla fall vissa delar av denna gigantiska och ytterst svårförståeliga värld. Men, något saknas i diskussionen i alla fall utifrån mitt perspektiv. Jag tror det är ett mänskligt drag att vilja veta hur vi ligger till, om vi gör ett bra jobb, eller om vi kan förbättra något i vårt professionella utförande för att göra ett ännu bättre jobb. Frågan är bara vem som skall coacha oss i detta växande som skolelev eller yrkesarbetande. För att kunna bedöma och betygssätta gäller det att alla parter, dvs. bedömaren och den som skall bedömas, är klara över kriterierna. Om vi går till skolans värld vågar jag påstå att väldigt många lärare har enorma problem med att utifrån ett nationellt och likvärdigt sätt kunna garantera en skola där alla elever behandlas lika när det gäller betyg och bedömningsfrågan. Det är sällan den enskilde lärarens fel, eftersom varken lärarutbildningen eller så särskilt många rektorer lägger kraft i det pedagogiska samtalet att arbeta för full förståelse av något så komplicerat som att förstå ett betygs-och bedömningssystem. Nog kan kompetensutvecklingsdagar hållas både en och två gånger, men det gäller att bryta ner och därefter bygga upp en lokal kompetenbank i det egna kollektivet och i den egna skolan. När inte ens kunskapen om det nuvarande betygs-och beömningssystemet har landat in hoss alla profesionella skolarbetare är det dags att riva och bygga om. Är det Björklund själv som skall garantera att det går bättre denna gång med att i kommuniaktion med målsman och elever förklara det väsentliga i betygssystemets grunder?

Men, bortom alla mätresultat och scanningar av våra elever, återfinns ett avgrundsdjupt svart hål av utanförskap och själslig oro som för mig personligen i egenskap av rektor är det allra viktigaste att bryta. Att så många unga människor mår så fruktansvärt dåligt i vardagen är en nationell katastrof och för vår gemensamma framtid en fullständigt oacceptabelt utveckling. Nu ökar stressen ytterligare och utslagningen slår igenom ännu tydligare. Vad är det egentligen för kunskaps- och människosyn som ligger bakom den nya färdriktningen med tydligare fokus på att mäta och diagnostisera våra barn och ungdomar? Hur vore det om de högst ansvariga för vår skola i samma andetag lät uttala alla elevers grundläggande mänskliga rättigheter av att faktiskt må bra för att kunna prestera i skolan? Eller ska det nu byggas små öar av skyddade och elitistiskt inriktade friskolor för våra högpresterande och välmående barn? Åh vad det saknas skolpolitiker av klass som med ideologiskt avstamp slåss för skolan som livets och samhällets viktigaste arena.

Hellre än att mäta i alla avseenden, var tydlig med att som skolarbetare återkoppla till målsman och elev hur livets lärandeprocess utvecklas. Använd och gör de viktiga instrument som finns ännu mer vassare i argumentation, kommuniaktion och dokumentation – Indivduella utvecklingsplanen och utvecklingssamtalet, samt åtgärdsprogrammet när så behövs. Ge elevhälsan mer resurser och använd humansimen i att förbättra vår svenska skola, innan det är för sent.

/Per-Ola